Hos oss deremot ha herrarne infört ett sätt att med applåder afbiyta en scen midt under dess kulmination, att framropa en hjelte eller hjeitinna för öppen ridå, just då han eller hon är på väg att tu in förgift, fly undan sina dödsfiender eller slika spännande situationer, för att icke tala om lik, som ropas in för att niga, eller hjelten, som nyss kastat sig i vattnet, och det oaktadt måste åter fram och — bocka sig, — med mera dylikt. Applåderna, så smickrande för öfrigt, bli på detta säct störande och generande för dem de gälla, och i aunu högre grad för dem, som på scenen ha den ljulva lotten att spelu bildstoder, medan deras nyss aflärdade kamrater komma in som gengångare. Det är med anledning af alla dessa applädens missbruk, som vi nu kommit litet i dispyt, mina herrar, och jag vågar derför, ensam mot så många, endast vädja ull herraraes sunda smak och ridderliga sinne, I och mellan herrarnes händer ligger den svenska scenens närmaste öden i var hufvudstad, som nu så hedrande utmärker sig för sin jättelika utveckling inom vetenskap, konst och industri, I uerrarnes, de tongifvandes, makt star det, att underlätta eller motarbeta en upplyst teaterdirektörs val af pjeser. Det är med edra pengar och med ert bifall han nödgas hålla en institution uppe, som icke har någon sjelfständig grundval. Ropa ni på goda och klassiska pjeser, skall man säkert med glädje och efter bästa öfvenygelse söka skaffa er dem; ropa ni deremot beständigt pa Sköna Helenor eller det som ännu mera talar till så kallade ungkarlssjälar, så komme öfver er följderna af konstens förfall och om öfver den stupande skadebanan teaterdirektörerna nödgas sätta inskriptionen: Omnia ruunt in pejus! eller som en landsortsstudent öfversatte romarens ord: Det barkar åt h—0 med hela bråten. Jag har hört belättas af landsmän, som nyligen gästat Paris, att i denna konstens och konstigheternas stad den öfvermättade publiken för närvarande jublar åt en scen, utförd så cyniskt, att den mest sörderfvade åskådare för skams skull rodnar under det han applåderar. Slår detta barisermod an hos oss, då är det tid på att vi inrätta teatrar Åendast för herrarX, Men vid en sådan trupp hoppas vi, att hvarje skådespelare med hjerta i bröstet skall vägra att taga engagement, också om han en tid för hederns och anständighotens skull finge knapra på sjelfva stålkanten af det hårda artistiska brödet. Då ofvan antydda pjes snart kommer att för sitt spirituella innehåll för öfrigt gifvas på vår kungliga scen, så hoppas vi alla, som ännu ifra mot konstens förfall, att ni, mina herrar, stå oss troget bi och vid åsynen af de slöjor och mantlar, som lagts öfver styckets — extremiteter — icke ropa: Paris! Paris! Hit med Paris! det nakna Paris! Ty, ull de sceniska artisternas ära får jag då förespå ett allmänt myteri. Och hur skulle det annat kuuna bli, trots det fruktansvärda reglementet? De som i så många år föreställt sig, att de tjenat som prester och prestinnor i konstens heliga tempel, skulle de vilja förnedra denna dyrkade konst på samma gång som sig sjelfva med att sjelfmant göra sig till — usla gycklare, lumpna tjenstehjon i — huru skall jag förblommeradt kalla det — i ett — glädjehus. Och nu, mina herrar, underskatten icke längre applådens mirakulösa makt och missvården icke längre den demonklubba, slumpen lagt i edra händer. Ingifven skådespelaren mod och sjelfständighet au ställa sig öfver och utom det vanskliga stödet aj ögonblickets bullrande bifall, och återgifven applåden ett värde, som den på senare tider varit på god väg att förlora. — I detta lyckliga fall har vårt lilla 4kallprat om skådespelare och applåder icke vari utan all betydelse, det har åtminstone varit en liter handspak, som i sin ringa mån sökt lyfta konsten: kungliga kup in på de rätta skenorna, innan der förderfvade smaken rycker den alldeles ur hjulspå ren och låter den hejdlöst rulla ned i det uslas bot tenlösa dy.