då hvarje stadgande eller tillökning af makt genom förening af befolkningar med samma vanor och samma nationalanda betraktades med misstro: Depeschen påpekar vidare, att det handlingssätt, som kejsaren iakttagit under och efter krigshändelserna, är ett bevis på de känslor, af hvilka K. M:t lifvas med hänsyn till Tysklands inre konsolideringsverk. Det är äfvenledes kejsarens vishet, som Europa har att tacka för, att en af de svåraste frågor, som hotade att kasta hela kontinenten i förvirring, erhållit en på samma gång snabb och tillfredsställande lösning; det är kejsaren, som högligen bidragit till att undanrödja faran af en allmän sammandrabbning och utbrottet af revolutionära lidelser. Depeschen framhåller sedan, att efter sådana skakningar, som dem Tyskland nyligen erfarit och hvilka törändrat dess politiska utseende, är en viss tid nödig för att det hela skall kunna åter ordna sig, men att tillämpningen af de stora grundsatser, som finnas inneslutna i cirkuläret, högligen skall bidraga till förkortning af denna öfvergångsperiod. Hvad som återstår att göras är ej längre någonting annat, än ett fredens och den inre ordningens verk. Dess byggnad måste stadiggöras. Detta är det framtidsverk, som bragts oss närmare genom det ömsesidiga förtroende, hvars herravälde kejsaran invigt. I Preussen väntar man nu fullt och fast, att freden med Sachsen skall med det snaraste bli afslutad. Den militära anordningen skall vara fullständigt uppgjord, ersättningen för krigskostnaderna skall utgöra 7 eller 8 mill. thaler, och i Berlin ha inledts förberedande underhandlingar ang. ett sachsiskt statslån för betäckande af krigskostnaderna. De gynnsamma underrättelserna om grefve Bismarcks helsotillstånd bekräfta sig. D:r Struck, som under många år varit hans läkare, har nu besökt honom i Pommern och afgitver den förklaring, att grefvens lidande endast består i en efter den senare tidens öfveransträngning lätt förklarlig afslappning i nervsystemet, hvilken med säkerhet skall inom kort kunna afhjelpas genom en tids vistande på landet. På preussiska kronprinsens födelsedag, d. 18 d:s, då ett gyllene regn af ordnar och andra belöningar skall falla öfver landet, förmodas Bismarck bli gjord till furste eller hertig. Enl. berlinertidn. uppgå stadens omkostnader för armåens festliga mottagande till öfver mill. rdr rmt. En arkitekt har velat mörda storhertigen af Hessen-Darmstadt, på grund af dennes öster rikiska sympatier. Den bekante tyske bataljmålaren Fritz Lallemand, har aflidit i Wien af kolera. D. 4 d:s förkunnades i Italiens närvarande hufvudstad medelst 101 kanonskott freds slutet med Österrike. I Lördags ratificerades fördraget at konung Victor Emanuel. Upplösningen af deputerade kammaren förestår, emedan regeringen genast efter omröstningen i Venetien vill inkalla alla rikets valkollegier, för att låta det fullständiga, med venetianarne tillökade riksparlamentet bekräfta freden med Österrike och besluta om statens reorganisation. — Italiens öde är således betryggadt med undantag af några obetydliga landremsor, Italiens jord skall bli återställd till italienarne; med undantag af några hundratusen romare, för hvilka betrielsens timma sannolikt äfven snart skall slå, har hela nationen återförskaffat sig herravälde öfver sig sjelf. Ingen af de stora monarkierna — England, Frankrike eller Nordtyskland — åtnjuter en mera oberoende ställning, än den halfön slutligen ernått. Italien inträder nu i alla sjelfstyrelsens rättigheter, men äfven i dess skyldigheter och fulla ansvar. För närvarande lemnar dock det stora i de händelser, som nu timat inför våra ögon, oss föga håg för funderingar öfver framtiden. Italien fritt från Alperna till hafvet; fred mellan Österrike och Italien; slutet på den 1500-åriga tvisten mellan de latinska och teutoniska racerna — se der innehållet af den vigtiga notisen. Det är det fulla dagsljuset, hvaraf några af jordens stora män, såsom Dante eller Macchiavelli, längtade efter att få se den första svaga glimten, men dogo under fåfäng längtan. Det är det förlofvade landet, till hvilket jättar med hjerna och hjerta, såsom Cavour och Manin, visade vägen, men i åsynen hvaraf deras höjda händer sjönko Det är den förändring, hvaraf de inom detta århundrade födda menniskorna knappast vågade hoppas att få se början och hvars slut de upplefvat att få se. Hvad Rom angår, synas allt skola äfven dar Öo8s8 efter önskan. Vi se säger en kar.