tramgär ty dligt att de bereda sig på ett hufvudslag i i Schlesion och kanhiä ända samtidigt i söhmen. Från konungariket Sachsen ha de med stor skyndsamhet sändt alla disponibla trupper antingen till hären vid Görlitz eller till kronprinsens arm6 i det sydliga Schlesien. Till Dresden har polisdirektören i Berlin Stieber afrest för att der organisera en poliskår. Äfven har ett antal preussiska embetsmän från finanskontoren i Berlin blifvit reqvirerade till Sachsen och Hannover. Den nordtyska eller preussiska koalitionen gör hastiga framsteg. Kabinettet i Berlin har underrättat sin gesandt i Weimar att antalet af de stater som trädt ut ur tyska förbundet nu belöper sig till 9, förutom Preussen, nemligen: Oldenburg, begge Mecklenburg. Anhalt, Schwarzburg, Coburg, Altenburg, Waldeck och Detmold. I Nassau och Hessen-Darmstadt ha preussarne ännu icke vidtagit någon ockupation, ehuru båda territorierna gränsa intill Rhenprovinsen. Denna skall för öfrigt ha blifvit mycket blottad på trupper, och man vill deraf draga den slutsats att ett hemligt förstånd skulle -råda emellan Napoleon och Bismarck. Från Darmstadt berättas att dess trupper bretagit en rörelse norrut och blott ligger några tå mil srån den preussiska enklaven Wetrlar, hvilket flera gånger betecknats som en koncentrationspunkt för den preussiska estarmeen. Det omnämndes igår, att Baden fullständigt slutat sig till Österrike, trots storhertigens motstånd. Landets belägenhet gjorde detta beslut till en naturlig sak. Folket är dessutom mycket förbittradt på Preussen och vid flera folkförsamlingar inom landet har man antagit adresser, i hvilka Badens neutralitet rent af förklaras som förräderi. — Åfven i Hessen-Darmstadt är stämningen liknande, och då advokaten Metz, som är en af nationalföreningens ifrigaste kämpar och gifvit gästroller öfverallt i Tyskland, ville uppwäda på ett folkmöte i Darmstadt, fick han knappt ordet för hvisslingar och hyssjningar, och då han slutligen fick tala, gjorde han ett helt annat intryck än förut, ehuru han sökte att göra sig intressant genom att dugtigt smäda sin vän Bismarck. En korrespondent från Munchen till Augs-. Allg. Ztig förmåler att Bismarck ännu i sista gonblicket sökt att vinna kurfursten af Hessen lör Preussen genom att erbjuda Å honom den Hessen Darmstadtska provinsen Öfre IIessen. Men kursfursten sade: vik hädan, frestare! Då konungen af Hannover med sina trupper lemnade Göttingen utfärdade han en storståtlig proklamation. IIan lemnade sitt land, sade han, för att snart segerrik återvända med sina trupper. Ian talade icke här om sin ogenskap af Welf, men desto mera om Gud, hvars sak Tysklands furstar och folk alltid påstå sig försvara, på hvilket galet upptåg eller plundringståg de än äro ute. De stora orden om hans truppers mod äro slående motsatser till den nedslagenhet, som naturligtvis herrskar bland de illa anförda och ännu sämre rustade trupperna. Det har berättats, att ryska och engelska gesandterna fått befallning att följa konungen af IIannover till krigshären. Orsaken skulle varit, att man ville försöka en be medling emellan honom och Preussen. Nu berättas det, att Napoleon befallt sina sändebud hos samtliga de tyska furstarne. att följa dessa hvarthän de begifva sig. Det synes deraf att Frankrike ännu betraktar tyska förbandet som beståndande. Från Libeck berättas, att denna stad, efter den i Hamburg hållna rådpläg ningen, beslutat att obetingadt ansluta sig till Preussen, törbehållande sig iri dispositionsrätt öfvel trupperna, dock med vilkor att intet företaga sig mot Preussen. — Man tror att Ilamburg och Bremen skola fatta samma beslut. Från Wien skrifves, att man derstädes tänker, med förbundsstaternas bilall, lemna ötversta ledningen åt de gemensamma militärangelägenheterna i händerna på en komitå al militäriska fackmän, hvilka, utan att vara bundna af någon instruktion, kunna i hvilket ögonblick som helst hastigt göra de anordningar som kriget fordrar. Äfven skulle förhåll: indet emellan öfverbefälhatvaren för förbundsarmåen och befälhatvaren för den österrikiska armäen ordnas så, att enhet i krigsrörelserna kunna istadkommas. Man försäkrar, att kejsaren, Benedek och kälttygmästaren v. Ilenikstein äro de enda, som känna hemligheten at krigsoperationerna. Pruppbet sälhafvarne erhålla befallning att bege ig till den eller den bunkten, utan att erfara något närmare om sin egentliga bestämmelseort. Från Prag heter det, att befolkningen derstädes visar konung Johan af Sachsen stor uu nnmärlanmhat ARnAh 1450 1 11 ö