saknar sin märklighet. Det heter i densamma: Österrikes plan är ovedersägligen den, att hålla sig på defensiven gentemot oss och kasta sig med hela sin tyngd öfver Preussen. Men denna plan skola vi hugga sönder. Vi kunna dervid erinra oss Montesquieus sats, hvilken kejsar Napoleon III i Ciesars Letnad åter bragt i friskt minne, neml.: Krigets verkliga upphofsman är icke den, som förklarar det, utan den som gjort det nödvändigt. Dessa yttranden böra jemtöras med Lamarmoras af oss i går meddelade förklaring, att kongressen kan förhandla, äfven om Italien öppnar kriget. Att Österrike vill törhålla sig passivt vid Po, tills det fått slut på Preussen, sluta italienarne af följande: 1. att man ej mera tänker göra några öfversvämningar i Polesina; 2. att Po år gentemot Ferrara nästan alldeles fri; 3. att truppsammandragningen norr om Adige eger rum mellan Boara cch Rovigo; 4. att Mantua-distrikten på högra Postranden icke allvarsamt besättas af österrikarne. En blick på kartan visar, att Po, etter att hafva passerat Piacenza och Cremona, gör en bugt vid Guastalla och vänder sig direkte åt norr mot Mantua, vid Scorzarolo åter tager riktning mot öster, mot Mantuatrakten, och löper längs Borgoforte till Ostiglia, och nu, förstorad genom Oglio och Mincio, åter vänder sig mot sydost, för att efter hand åter lika bred som föruti sju mynningar löpa ut i Adria. Mellan de båda Polinierna från Luzzara till Stellata bildar Po icke gränsen, utan har Österrike här såsom utfallsport mot Mellanitalien på högra Postranden behållit Mantua-distrikten Suzzara, Gonzaga, Revere och Sermide. Om Osterrike redan nu tänkte på infall i Romagnan och Markerna, skulle det sammandraga sig på högra Postranden; men dessa distrikter äro ej allenast icke försedda med truppförstärkningar, utan hafva nästan helt och hållet blottats på trupper. Florenstidningen Nazione berättar än mera, att Österrike tager sina mått och steg, för den händelse att det skulle i Venetien vilja utrymma städer och draga sig helt och hållet tillbaka inom fästningsfyrkanten. Ett österrikiskt cirkulär till förvaltningscheferna ålägger embetsmännen att i så fall ansluta sig till armåen och hotar de tjenstemän, som hörsamma ickeösterrikiska myndigheter, att de skola bli behandlade som högförrädare. Garibaldi har möjligen redan d. 23 Maj begifvit sig till Adriatiska Hafvet, åtminstone säger France, att Garibaldi d. 23 lemnat Caprera och begifvit sig till adriatiska kusten. Samtidigt meddela de italienska tidningarne en dagordre från amiral Persano, öfverbefälhafvare på den italienska flottan, hvilken ordre är daterad d. 16 Maj ombord på pyrofregatten Re dItalia å Tarents redd och i hvilken han uppmanar hvar och en, att göra sin pligt, samt slutar med orden: Säledes, till verket nu! Inga strapatser skola trötta oss i afseende på det heliga målet; de skola tvärtom finna oss muntra och glada. Lefve den italienska flottan och j tappre, som ären kallade att bevara den obeftläckad! Vi ha grundade skäl att antaga, det telegrafen snart skall bringa kunskap om, att krigslågan brutit ut der nere. I Venetien fortfar Österrike, på samma gång bratalt och raffineradt i sitt ohyggliga förtryck af den arma provinsen, att håna och kränka venetianarne och italienarne. Så säger den ofticiela österrikiska tidningen i Venedig, med ett otäckt grin hånande befolkningens nationalitetskänslor: Österrikes fiender tro sig kunna eröfra Venetien, på samma sätt som de eröfrat hertigdömena, Neapel och de påfliga staterna. Österrike skall likväl försvara sitt ända till sista blodsdroppen. Österrike vet mycket väl, att om ödet är gynsamt mot dess fiender, skall man strö blommor för segrarne och fira dem med acclamationer; men det vet äfven med bestämdhet, att om Gud förlänar det segren, om dess diciplinerade och segervana stridskrafter kasta angriparen till marken, skola Italiens folk, se dan de befriats från partiernas afskydda ok och den dem förtryckande våldsmakter tillintetgjorts, resa sig med oemotståndlig ifver, helsa Österrike som befriare och beströ dess väg med blommor! Det är sannolikt med hänsyftning på Italiens svåra ställning och omöjligheten att hålla det tillbaka, som Bismarcks tidning i Berlin hvarenda dag upprepar, att konferensen måste skyndsamt komma till stånd, om krigsutbrottet skall kunna törekommas. Den preussiske kronprinsen befinner sig redan i Preussens hotade gränsland Schlesien, der han skall ha ett vigtigt befäl och nu håller på att anställa en sista mönstring med den slagfärdiga prenssiska armöen derstädes. I Berlin väntade man, att konferensinbjudningen skulle ingå d. 28 Maj. Med en märklig påpasslighet höll konungen ännu degen förut revy med de i Berlin förlagda regementen gardesinfanteri. 20 bataljoner, 25,000 man, stodo fullt krigsrustade under gevär. Kolonmarna fal;jaad Af . Oaa Haanan för nanknino