Med det hver Stymper hyller til, at ingen Daad han tör og vil; Med det hver Skrelling dekker over, at ej han alt for Sejren vover; i Ly af det blir lettvindt brudt hver Uslings Löfte, sejgt fortrudt; J Puslingsjele gjör tilsidst Af Mennesket en Humanist! Var Gud human mod Jesus Krist? Hvis eders Gud fik dengang raade, han under Korset raabte Naade, — og Soningsverk t sagtens blev et diplomatisk Himmelsbrev! Af det anförda finner läsaren tillräckligt, hvilken kraftig, oböjlig ande Ibsen tecknat i sin hjelte. Denne är en landsbyprest, som eger en brinnande tro, att menniskan bör frigöra sig från hvarje jordisk hänsyn, slita hvarje verldens länk och med blicken uteslutande riktad mot himlen uppoffra allt för att nå målet. Sjelf sätter han sin åskådning i handling, och denna är icke svagare än hans ord. Han stöter tillbaka sin moder, derför att hon icke vill ännu på sin dödsbädd lemna ifrån sig all sin jordiska förmögenhet, utan behålla qvar — en tiondedel. Han uppoffrar sitt barn, sin hustru, för att gå fram mot målet, och han använder sin ärfda förmögenhet till byggandet af ett nytt och herrligt tempel i sin by. Men då man vid invigningen tyckes tillskrifva honom jordiskt äregiriga planer, då man lägger mesta vigten på processionen och den orden, hvarmed han skall behängas, låser han kyrkan i bakläs och kastar nyckeln i den vilda sorsen. Mästerligt har skalden tecknat en scen mellan denne ideens hängifne entusiast och stiftsprosten, som är framför allt en ordningens man. Provsten. I altiog maa en Regel til, hvis ej de spredte Krafters Spil skal, som en haad utemmet Fole, forstyrre baade Griud og Hegn og Vetegts tusind Grendsetegn. I alle Ordnens Forhold röbes en Lov, skjont den forskjelligt döbes. I Kunsten kaldes den for Skole, og i vor Krigerstand, saa vidt jeg mindes kan, at holde Tritt. Ja, det er Ordet, kjere Ven! Did er det Staten stevner hen! Den finder Springmarsch gaar for vidt; paa Stedet marsch er den for lidt; — for Hvermand lige lange Skridt, for Hvermand samme Tukt i Foden, — se, det er Maalet for Methoden! Brand. For Örnen Rendesten; — for Gaasen Skyklöftens Svimmel over Aasen. Härtill genmäler prosten, att vi, Gud ske Lov, er ikke Dyr och visar efter bibeln, huru tornbyggnaden i Babel blef om intet, derför att de byggande de holdt ej sammen i Geleder, de talte hver sit eget Sprog, de trakk ej samlet under Aag, — kort sagt, de blef Personligheder. Brand flyr undan och vill hän till Iskyrkan, en hög bergskam. Han följes at en sanatiserad hop. Vägen är lång och svår. Hopen blir hungrig och trött och fordrar att Brand skall, till bevis af sin inneboende gudomliga kraft, göra underverk. Fogden, jordelifvets målsman, når dem, talar förnuftiga ord med de förvillade, ljuger och lyckas tå dem öfver från Brand, som hopen nu hånar. Brand är snart ensam vid Iskyrkan med en vansinnig qvinna. Ett jordskred kommer och begrafver dem. 1 dödsstunden röner Brand nästan tvifvel om sin egen oböjliga viljas verkliga förmåga: Svar mig Gud, i Dödens Slug; — gjelder ej et Frelsens Fnug Mandeviljens qvantum satis — ?1 En röst (raaber gjennem Tordenbragene) Han er Deus caritatis. Vi behöfva icke säga, att det ofantliga bifall, som blifvit denna dikt till del, är enligt vårt förmenande i allo rättvist, och vi tillägga blott, att den ej bör saknas i någen bildad nordisk mans eller qvinnas bibliotek. — ÄA —