AmA---. 3 ——— — nn tresse var det, sade han, som han röstade för afslag — denna regering, som borde antagas vara fri från allt spel å la Tartuffe—. Deri låg hans kläm. Kammarherre Liljenstolpe ville åter bifalla anslaget, emedan han är mycket ond på tidningarne, som icke intagit hans motioner och anföranden, hvilka han trodde skulle få plats i den förstorade Posttidningen. — Anslaget vägrades med 69 röster mot 29. I presteståndet var det den bleke manmen med den graflika stämman, doktor Rundgren, som först fick ordet. Han talade längst och skarpast mot förslaget, skonade hvarken regeringen, utskottets prester som biträdt detsamma, eller hela tidningspressen, som han förklarade vara en hydra. Kyrkoherden Englund gaf honom ej efter i anathemer mot tidningspressen och förvärsvade sig härföre doktorerna Sandbergs och Thyselii varma hand tryckningar — hvilket tog sig vackert ut. Nägra talare och bland dem professor Ribbing förordade anslaget. Men andra trumfade omvexlande på regeringen och tidvingspressen, bjödo öfver hvarandra i beskärmelser och stora ord, hvari försoningsläran ej spårades; och när alla de fromma fäderna tröttnat, så skreds till votering, då anslaget bilölls på den förseglade sedeln. Bondeståndet förklarade sig alls icke vilja bifalla förslaget. Posttidningen motsvarade ej allmänna behofvet, var en tråkig tidning o. s. v. Hos några talare framträdde nu otörbehållsamt samma missnöje som hos presteståndet med regeringens verksamhet i representationsfrågan. Svante Bergström var rent af ovettig på regeringen härföre, och så föll förslaget utan votering. D. 31 Maj. I anslagsfrågan till Posttidningen ställde sig borgarståndet diplomatiskt i efterhand. Genom dess i går efter votering fattade beslut har detta anslag definitivt förkastats. Borgarståndets diskussion var mera karakteristisk än liflig. Det är jemförelsevis af ringa betydelse alt hrr Henschen, Isberg och Staaff, ja till och med att den så plötsligt celeber-blifne Stockholmsrepresentanten, kakelugnsmakaren Pettersson, talade för anslaget. De gjorde så, vida mindre för att verka regeringsmakten till behag, än för att kunna uttrycka deras djupa personliga afsky för den tidningspress, som icke vetat att uppskatta deras eminenta förtjenster såsom riksdagsmän. De ville med både kapital och hög ränta återgälda tidningspressens mot dem visade missaktning, och det var ingalunda deras tel om ej räkningen slutade med ett stort saldo dem till favör. I hr Isbergs föredrag spårades det öfvermått af galla, hvaraf han äfven kroppsligen lider. Hr Pettersson var deremot nu mera idyllisk än förra gången han i frågan yttrade sig. Nu var han så hjerteglad natt återfinna sina egna ord i utskottets betänkande, ehuru jag förgäfves der letat efter hans frikostiga löfte att vilja votera huru stort anslag som helst, för att få en tidning efter hans hufvud och tycke. Min förmodan att statsutskottets anslagstillstyrkan stod i ett visst sammanhang med representationsförslaget har icke jäfvats af den omständigheten att hr Björck, som i utskottet tillhört majoriteten nu uttalade den åsigt att regeringen genom åstadkommandet af en officiell tidning i den form som föreslagits, skulle tvingas att motivera sina åtgöranden. Detta skäl för bifall till anslaget synes dock temligen långsökt. Nen utan tvifvel insåg hr Björck att anslaget skulle falla ifven i borgarståndet, och att han för att ej framkalla en diskussion, som kunde åstadkomma obehag, derföre icke borde anföra de skäl som mera direkt talade för ett bifall, Hr Worrn åter, som äfven ville bifalla anslaget, uppställde en annan åsigt, som dock vid närmare granskning torde befinnas mindre hållbar. Han ville nemligen att Posttidningen allenast skulle framlägga fakta, men regerin