— Och vet du hvilket uppdrag din herre erhållit? — Nej, monseigneur, för mig. , han har aldrig omtalat det — Du ljuger! utropade kardinalen i sträng ton. — Vid min eviga v sanningen. — Nå, så mycket värre för dig. Gå hi — I himlens namn! älfärd, monseigneur, det är rena ifrån! må ers eminens ej ha den grymheten att på detta sätt affärda mig. — Ga härifrån! säger jag dig, upprepade kardinalen i det han rynkade ögon yrynen pa ett fruktansvärdt sätt. — Monsecigneur! bönföll Michel, 1 det han åter intog sin första ställning, bevilja mig den gunsten att få se min herre, min dibror! Är man bör förbjuda mig til öfrigt, tillade han, begiir neur, huru olyckorna ha — Nog det icke så? — Jag är honom til intaga hans plats på en schavott om det kunde låta sig göra. jag vil en så farlig varelse att träde till ett få jag ej bättre än att få qvarstanna hos honom! Stackars unge man! Om ni visste, monseig egat öfver honom! 1 afbröt Richelieu. Du älskar din herre, är den grad tillgifven att jag skulle — Näviäl! jag ger dig tillatelse att se honom; men jag fästar ett vilkor dervi — Oh! monseigneur, hänryckt hvad ni är god! utropade Michel — Vilkoret är att du af honom lagar att du får veta hvilket uppdrag han utförde. Hans frihet beror derpå; förstår du mig?