—L— — nnan den hinner blifva konsoliderad, skall sätta många politiska passioner i rörelse, och itt mot denna regering eller systemet en opposition skall uppstå, lika oförsonlig som den, hvilken bildades af 1809 års män?, då dessa ej funno sig personligt belönade nog för deras verksamhet vid statshvälfningen. Regeringsmakten — jag menar ej härmed precist den nuvarande ministören — har ansett behöfligt att ega en disponibel organ inom tidningspressen, för att möta de anfall, som sannolikt icke skola uteblifva. Det är möjligt att regeringsmakten för sitt samtycke till representationsretormen betingade en sådan organ, som Posttidningen skulle blifva om anslaget beviljades — en organ genom hvilken regeringen kunde ställa sig i en vidsträcktare beröring med folket, än hvad som nu låter sig göra genom Posttidningen. Men mot detta arrangement, denna preventiva åtgärd, hafva flera mäktiga intressen upprest sig. Deribland först och främst hela den sjelfständiga tidningspressen, som befarar en ofördelaktig konkurrens. Jag tror dock att denna fruktan är mindre befogad, ty under våra förhållanden kan lika litet en ministeriell som en konservativ tidning — den må blifva huru rikt doterad som helst — göra något menligt intrång i den öfriga, den liberala tidningspressens verksamhet. Dernäst kommer det stora intresse som representeras af de mot regeringen nu förbittrade medlemmarne af de begge privilegierade stånden. De skola aldrig förgäta att regeringen medverkat till ett statsskick som tillintetgjort ståndsförsattningen. De oförsonligaste bland dessa hafva ock med förtjusning kastat sig öfver ett förslag, som de med lika stor ifver skolat förorda, och hvartill de gerna beviljat flerdubbelt högre anslag, om det hade begärts af en regering hvilken velat uppträda met en framlagd — således icke antagen — representationsreform. Deras högsta önskan är nu, att på regeringens hufvud samla så många glödande kol som möjligt och att göra regeringen — eller systemet — så redlöst som möjligt gent emot den reaktion, som de bedja till Gud måtte komma. Det hade emellertid utan all gensägelse varit önskvärdt om konseljens ledamöter kunnat alböja förslagets framläggande. Att så ej skedde, törmodar jag härledde sig från en förut träffad öfverenskommelse, hvilken ej kunde brytas, och det förefaller mig som om den icke varit precist främmande för statsutskottet, att döma af de ytterst få ledamöter i detsamma som reserverade sig mot utskottets beslut. För anslagets beviljande uppträdde naturligtvis h. ex. friherre De Geer på riddarhuset. Att han bemödade sig framlägga alla de skäl som talade för anslaget var hans pligt, då han kontrasignerat propositionen. Men att han led af den obehagliga positionen var tullt märkbart, och sannolikt har den ädle mannen aldrig på riddarhuset funnit sin ställ ning mera oangenäm. Han assisterades visserligen af grefve Eric Sparre och hr Dalman, men på ett sådan sätt, att man troligen ej går för långt om man antager, att friherren önskat icke hafva dem till assistenter. Frih. Liljecrantz och protokollssekreter Flach uppträdde begge mot förslaget, den förre i två längre föredrag der obenägenheten mot förslagets upphofsman var fullt genomskinlig. Kommer den ädle friherren en gång i tidernas fullbordan att sjelf intaga en statsrådsfåtölj, så kan det väl hända, att han då rätt gerna vill hafva en annan, mera fullständig organ för regeringens polivik, än Posttidningen i dess nuvarande skick är. Hr Flach har nu i sex månader ytterligare distillerat sin vrede mot ministeren, och ett ypperligare tillfälle att evakuera den kunde ej stå till buds. Hans röst skälfde af ilska, och som han snart talat ut på riddarhuset, så gaf han ministören ett glatt lag af det slag, som han endast kan bestå och med en laddning, som han i flera månader varit sysselsatt att tillaga. I regeringens eget inRR RR W—T—