gång i ert lif vilja utbyta mördarens dolk mot adelsmannens värja? Han angrep nu Laffeymas, som började andas tungt. Laffeymas blygdes kanske för ett ögonblick! Han ville troligen upprätta sig inför soldaterna som betraktade honom. Han nalkades. Men i samma ögonblick tog hertiginnan ett steg framåt och satte pistolen snart sagdt för bröstet på honom. — Om ni rör er, sade hon, skjuter jag er som en hund. Löjtnanten angrep d Esquilly med raseri. Han kände att segern skulle blifva honom litt, då i detsamma vid en något haftig parad hans värja brast i stycken. Mördaren utstötte ett glädjeskri. Renaud var afväpnad. M:me de Chevreuse visste ej hvilken fara hon först skulle besvärja. Likväl vände hon sig mot den mest hotande: hon sigtade på dEsquilly och gaf eld; hon förfelade dock i hastigheten sitt mål. Det var likväl detta som räddade Renaud. Äfventyraren, som öfverraskades af detta plötsliga anfall, tvekade ett ögonblick. Den unge officeren begagnade sig deraf för att hastigt draga sig tillbaka och upptaga Boistordus värja hvilken denne döende låtit falla sig ur händerna. Hertiginnan som utstött ett skri och med fasa vändt sig bort utan att tänka på att aflossa sin andra pistol, blef ytterst förvånad då hon åter öppnade ögonen och såg Renaud stående med värjan i hand samt ånyo angripande sin fiende som var alldeles uttröttad.