ken och i den kejserliga purpurmanteln glömmer man så ofta folket, nationen, för sig sjelf. Det är således faktiskt: tillsvidare inga ökade frioch rättigheter! Men utsigt till att sonen skall meddela dem. Det finnes ett gammalt ordspråk som säger: Thomme propose et Dieu dispose. Napoleon I spådde ock, men försynen ville ej så. För frihetens skull i Europa är det att beklaga, det kejsardömet genom en retograd lutning står i begrepp att försvaga Frankrike och dermed äfven dess uppträdande i de europeiska srågorna. Egensinne var det skär, mot hvilket Napoleon 1:stes storhet strandade och led skeppsbrott. Man hade trott att brorsonen ej skulle vara bekajad med detta fel. Men både trontalet och adressvaret förråda det bonapartiska slägtdraget. Kejsaren säges ang. Thiers och Jules Favress tal ha yttrat: -IIr Thiers vill låta mig gå nedför stegen, hr Jules Favre vill kasta mig ut genom tönstret; men jag skall kanske ännu visa båda, hvar dörren är! Lyckligtvis låter i längden icke ett frihet fordrande land visa sig på dörren. De franska regeringstidningarne se talet naturligen i rosenrödt. I det sfseendet hålla de på ett märkvärdigt sätt färgen. De någorlunda sjelfständiga tidningarne visa öppet sitt dåliga lynne. Opinion Nationale menar, att talet ej beviljar mer, än hvad man redan har. Men bladet kan icke tro, attkejsaren velat sätta ett non possumus mot landets fordringar; ty kejsaren har ju sjelt förut sagt, att den allmänna meningen har sista ordet, och denna är stämd för vidare eftergiiter. Opinion finner det äfven underligt, att kejsaren anropar armåns och de 725— — goda medborgarnes skydd till verkets ut. förande. Armn kan alls icke komma il betraktande emedan ingen tänker angripa, och hvad de goda medborgarne beträffar, sål äro de lika goda och patriotiska i deras leder, hvilka anse reformerna nödvändiga, som i) deras hvilka gillade regeringen, derför att hon ej vill utföra sådana. En annan tidn., Courrier du Dimanche, beklagar helt öppet den envishet, hvarmed kejsaren vandrar fram på en bana, som icke har landets sympatier. Det talas om förändringar i det franska kabinettet. Inrikesministern Lavalette, hvilken varit så barsk mot pressen, står på språng. Det tros att general de Montauban, grefve af Palikas, skall efterträda honom i ministeren. Ollivier har nu öfvertagit redaktionen af la Presse efter Girardin. Suezmannen de Lesseps skall med det snaraste upphöjas till kommendör af Hederslegionen. Mirös har nu åter öppnat sina bankirkontor! Den nye polisprefekten i Paris, Pietri, har förbjudit teaterdamerna att hädanefter uppträda så blottade som på sistone varit öfligt och derjemte förbjudit de tvetydiga fruntimren besöka boulevardkafeerna. Om c:a 14 dagar börjar franska truppernas andra afdelning sitt aftåg ur Kyrkostaten. Denna gång utrymmes provinsen Viterbo. Derefter skola 5,000 man förblifva qvar i del påfliga staterna, tills September månad inträder. De skola endast garnisonera i Rom och Civita Vecchia. Frankrikes prefekter hafva befallts tillåta församlingsfrihet åt alla dem, som vilja utanför politiken diskutera sina industriela och kommersiela intressen, om ändamålet icke är politiskt och församlingen ej kan tros störa lugnet och ordningen. Åro prefekterna tveksamma, skola de vända sig till inrikesministern om förhållningsordres. I kungörelsen heter det till slut: Å det kejsaren tillstädjer dessa församlingar, vill han underlätta reglerandet af de ekonomiska förhållandena mellan arbetsgisvare och arbetstagare samt befrämja utvecklingen af landets industriela och kommersiela intressen. Kriminalrätten i Berlin har på dervarande franske gesandtens anklagelse dömt bokhandl. Grosse derstädes till 1 månads sängelse för franske kejsarens skymtande i en af Grosse förlagd roman: Louis Napoleon, eller ödeskampen och kejsarkronan. Grosse vägrade att nämna författaren. På ställningen mellan Österrike och Preussen kan ännu ingen bli rätt klok. Rykten och dementier korsa hvarandra. Det enda, som står någorlunda tydligt fram, är, att del båda potentaterna, sedan de låtit sina organer af alla färger med stora spärrade stilar utmåla krigsrustningarne såsom ömsesidigt betydliga, nu beskylla hvarandra, sedan Europas uppmärksamhet fästats härå, för att utmana tilll. krig, hvar för sig försäkrande, att de visat den största försonlighet. Hufvudtrågan är emellertid, om de tvenne makterna verkligen rusta sig och om dessa rustningar äro annat än blotta demonstrationer. Massor af korrespondenter berätta, att Österrike samlar trupper vid preussiska gränsen, och Preussen, som redan för länge sedan vidtagit förberedelser till armåens mobilisering, erkänner nu sina rystningar hvilka dat nn vill oe Utseende af