artikel i Fådrelandet, ur hvilken vi meddela följande: Det talas om anbud, det ena mera högsinnadt än det andra, som skola gjorts oss af den makt, hvilken dikterade freden i Wien och då visade allt annat an högsinthet, som hånfullt afvisat vårt rättmätiga anspråk på att den del af det slesvigska folket, som är lika danskt till sinnelag som tunga, skulle blifva med oss förenad, af den makt, hvilken hittills icke visat den ringaste lust att akta våra (slesvigska) bröders lagliga sympatier och naturliga rättigheter, men skridit allt längre fram i sitt hänsynslösa förtryck. Denne Bismarck, hvilken varit likaså uppblåst, som om han varit segerberre från Austerlitz och Jena; donne Wilhelm Eröfraren, som högtidligt tagit Slesvig i besittning, innan det ännu afträdts, och låtit på dess grund anlägga fästningar, innan den tillerkänts honom; detta Preussen, som blifvit stort genom våld och ränker, genom trolöshet och traktatsbrott — de skulle nu känna sig så ängsliga för följderna af deras sista dåd, att de tänka lemna något tillbaka; de skulle nu vilja köpa Danmarks väaskap, som de trampat under fötterna, misshandlat och lemlästat, till och med genom stora uppoffringar! Det låter töga troligt, men möjligheten kan likväl icke förnekas. Om Preussen verkligen befarar en brytning med Österrike och Mellanstaterna, och om det i så fall möjligen änglas för, hvad beslut Frankrike kan vilja fatta, skall det ju vara helt naturligt, att det förut söker stärka sig genom allianser och betäcka sin rygg genom neutralitetslösten. Men den makt, till hvilken Preussen da i båda fallen först måst vända sig, är naturligen Ryssland; Ryssland står bakom dess utsträckta ostgräns och ryska flottan har makten utanför dess långa kuststräcka; utan att vara säkert på Ryssland, kan Preussen omöjligen vilja inlata sig på något pröfvande at sin styrka. Men med Rysslands bistånd har det äfven uppnått all den trygghet, som det under de gifna omständigheterna kan ernå; Ryssland är nog starkt att förhindra de nordiska rikena från att falla Preussen i ryggen, om de skulle vilja det, och särskilt att hålla det lilla Danmark i schack. ) Så till vida tyckes således Danmarks neutralitet icko vara af nagon stor betydelse för Preussen, och dess allians kan ej heller vara det, emedan den kontingent, vi skulle kunna uppstalla, skulle vara nästan försvinnande inom de armter, som då skulle komma att uppträda. Om Preussen det oaktadt söker göra sig säker om Danmarks neutralitet eller dess allians, om det, sasom det säges, först bjuder ett mindre och sedan ett större stycke af Slesvig, så kan meningen med båda anbuden endast vara en, neml. att på förhand utestänga Danmark från besagnanuet af alla de chancer, som ett europeiskt krig skulle kunna medföra. Det är icke Danmarks neutralitet i och för sig; det är ännu mindre dess stridskrasters bistånd, som det vill köpa dyrt; men det vill förhindra Danmark från att göra något för sig sjelf, om tillfället dertill skulle erbjuda sig; det vill på förhand afväpna oss; det vill icke förvärsva ca vän, men vill göra en fiende alldeles oskadlig. Den ersättning, som bjudes för den s. k. tjensten eller uppoffringen, är i följd deraf icke bestämd att verkligen gIilvas, eller att, om den skulle bli gilven, förb!i mottagarens egendom; men den är bestämd att under ändrade förhällanden åter tagas tillbaka. Med andra ord: om Preussen i detta ögonblick skenbarligen söker Danmarks vänskap och bjuder något derför, så är det endast en ny intrig, en ny trolöshet. Danmarks vänskap kan icke för Preussen hafva någon stor betydelse under en europeisk sammanstötning, men det kan ,väl vara af någon betydelse för detsamma, att Danmark förhindras från att både uppträda som dess flende och framkomma med anspråk på sin ratt, om det skulle gå Preussen mindre väl. Preussens vanskap för Danmark kan icke vara annat än hycklad; ty för det land och för det folk, man förut bestämt tll undergäng, hvars halfva egendom man tagit, hvars öfriga egande man vill taga, kan man omöjligen ha något öfrigt; men att få oss till att tro på denna vänskap och i förtroende dertill låta göra oss tillsvidare sorsvarslosa; att låta inspärra vår arme i preussiska lästningar eller slagta den på preussiska valplatser, — det skulle vara en god förberedelse till det oss tilltänkta öde; det kunde vara en vacker uppgift för den i Fredrik den endes skola gångna preussiska diplomatien. Säväl neutralitet som allians äro endast tvenne fällor; döden lurar bakom såväl det mindre som det större fläskstycket. Med öppna ögon och berådt mod kunna vi icke gripa efter något utaf dem; ty det skulle vara detsamma som att begå sjelfmord. mm a Une. AA Ave AA a 4