Det nuvarande utbrottet började d. 3 januari. Ett dån, likt det från våldsamma ar tilleriåskor, törnamns, men utan någon jord bäfning. Dagen etter uppstego lågor ur haf vet i en del at viken, kallad Vulkanos, de vattnet alltid är färgadt och genomträngdt mer svafvel från rikliga källor i botten. Lågorn: uppnådde stundom en höjd af 15 fot oci tycktes då och då uppstiga från sydvestra de len af Nea Kaimeoc, Denna ö remnade snar i en djup springa, och den södra delen sjönh betydligt. D. 4 februari blefvo utbrotten väldsam mare och vattnet oroligare. Gaser bröto sig upp från djupet med ett förfärande dån, lik: som då en ångpanna springer; lågor uppstege ibland, och en hvit rök, som ständigt höjde sig, bildade en ofantlig kolonn, krönt med en bugtig kapitäl af mörka och tjocka moln. Den nya ön var synlig följande morgon och tillväxte märkbart för ögat, alltsom den höjde sig ur vattnet på icke stort alstånd från södra delen af Nea Kaimene. Den nya ön har besökts af d:r Dekigalla. en vetenskapligt bildad man och skicklig observator, hvilken tänker noggrannt uppteckna alla fenomenerna vid det nu fortskridande utbrottet. Vattnets hettr steg från 629 Fah renheit till 122, så nära granoskapet af den vulkaniska vorksamheten som det var möjligt att komma. Sjöbottnen rundtomkring Nea Karmön tyckes hafva ansenligt höjt sig. På ett ställe, der djupet utmärktes å pålitliga sjökort med 100 famnar, befanns det nu endast vara 30, och på ett annat, der det var 17, är det uu endast tre famnar. Den nya ön skall troligen, allt som den växer, komma att förena sig med Nea Karmnö. Den tyckes växa upp ur vattnet, i det massan inunder drifver upp den, som redan är öfver vattnet. Den andra delen är het; der dess remnor äro djupa, uppnå de 1709 Fahrenheit, och den öfra de len befanns, efter att i 4 dagar varit utsatt för svalning i luften, ännu vara 800. För närvarande ligger den vulkaniska kraftens centrum synbarligen långt under hassbottnen, och endast gaser och rök arbeta sig fram genom den derötver hvilande jorden till vattnet och tränga med dån, lågor och rök upp till ytan. Men skulle en remna i hatsbottnen tillåta vattnet tränga ned till den eld. som kastade den nya öns smälta metall upp till ytan, så skulle ett utbrott kunna ega rum, likt det som förstörde Pompeji, men ännu mera förfärande. Det utbrott, som bildade den nuvarande ön Nia Kaimene börjades år 1707, och den vulkaniska verksamheten fortfor ända till 1713, utan att tillfoga Thras innevånare någon allvarsam skada. Det är möjligt att det nuvarande utbrottet kan fortfara lika länge och bh lika mildt i dess verksamhet. Men ännu år 1750 ödelade ett förfärligt utbrott en stor del at ön och höjde upp en ö vid dess nordöstra kust, hvilken snart åter sjönk ned i hafvet, efterlemnande en sandrefvel. On Gamla Kaimene visade sig först år 198 före Kristi födelse. Dess storlek ökades genom flera i historien omnämnda utbrott. Den sista tillökningen erhölls år 1457. Lilla Kaimene, som ligger närmast T.löra, höjde sig år 1573. Alla utbrotten i viken halva försiggått med liknande fenomener, och de bästa redogörelserna för dem finnas uti följande verk af abbå Pågnes och d:r Ludwig Koss: Histoire et Phenomines du Volcan et Iles Volcaniques de Santorin. Paris, Imprimerie Royale, 1842. Reisen auf den Griechischen In-J. seln des Aymischen Meers, von d:r Ludwig Ross. —