derbruten ironi, i hvilken tidens oro söker git va sig ett uttryck, som blir antingen en öfverdrifven lustighet eller en oförställd bitterhet eller en våldsam förtviflan, eller ock ett besynnerligt något, som det närvarande har svårt att fatta, men hvari dock djupa aningar skimra fram; långt gående blickar bort i framtidens mörker, bakom förlåten; men ingenstädes, oaktadt formens klarhet och välljud, denna inre harmoni, som sjelf är glädjens grundton och kommer sjelfva stenarne att dansa vid ljudet från dess flöjttoner. Det är ännu endast vid naturens betraktande och genom att försjunka i pris och beundran öfver dess eviga ordning och aldrig rubbade utvecklingsgång, som diktarens strängar ännu klinga frid och nöje och den lyriska känslostämningen ej verkligt förbittras af orostankar. Under den antika civilisationens sista dagar lofsjöngo stoikerna naturen och sågo den största lycka för menniskan i att kunna efterlikna hennes orörlighet. Denna uppfattning af särskilt vår poesis ståndpunkt hafva vi tyckt oss finna ytterligare stärkt vid en sorgfälligare genomläsning af de Sju Signaturernas nya samling Sånger och Berättelser, hvilken redan i Julas blef för allmänheten tillgänglig. Då i densamma uppträda några af de mera lofvande bland våra unga diktare, bör denna samling kunna göra anspråk på större uppmärksamhet. Bland de sju signaturerna återfinna vi tvenne, som vi redan lärt oss högakta och hvilkas flykt ej är horisontal, utan riktad uppåt: Sven Tröst och Daniel, tvenne skarpt skiljda diktare-naturer, den ena uteslutande lyrisk, sjungande stundens intryck, men sjungande dem ur ett varmt och af det närvarande fullt genomträngdt sinne, den andra episk, lugn, men under en sådan tid som vår skattande åt den inre oron, hvilket ger oss anledning finna ett ej ringa tragiskt element hos Daniel, hvilket uppblandat hans medfödda episka jemnmod, såsom då han i slutet af sin dikt En gammal Historia sjunger om diktens hjelte: Och — ut i natten han ilar; I qvalets natt, i den mörka natt, Hvars stjernor flämta bland molnen matt, Tills tviflet den sista släcker; I den natt, hvars slut är en hemlighet, Ty Gud Barmhertig allena vet, Om nånsin dess morgon bräcker. En gammal Historia är i öfrigt samlingens kanske bäst genomtänkta och till formen förträffligaste stycke. Det är i detta ej! längre med dilettanten man har att göra. I Vingarne ha vuxit och denna sångfågel vet både huru och hvad han skall sjunga. Det är: t. ex. en förträfflig dikt denna: i Från slottets tinnar skuggorna fly, Oktobermorgonen bräcker, Och bleknad måne från glesnande sky Utåt viken en strimma sträcker. RUIIÖI, HV UVVA MUM) 4! OVR MIK 91— eller svagare genljud med efterklang af ett förflutet större konstmoment, eller ock en sön) Nu pekar den dallrande silfverrand i Rättfram emot slottets brygga, : Der björkar och alar susa vid strand Och asparne skälfva skygga. IK ir Men från stranden sig drager en stolt all Uppåt mot den yppiga parken, Der åldriga ekar man får att se Med kärleksrunor i barken. Och under de gulnade bladens hvalf Sig breder den frusna rabatten; Der stod den sista resedan och skalf Och dog i den flydda natten. Men rimfrost gnistrar i morgonens glans På georginer och astrar, Som än stå friska och fläta sin krans Kring foten af slottets pilastrar. Derinne var allt så tyst, så tomt, Allt låg som i stum förbidan; En pudel, som vakat på trappan fromt, Har slumrat mot morgonsidan. Den kloke, lurfvige hunden, Men som han ej sofvit förut i natt, Så väcktes han ej ur blunden. Det var derborta som fönstret klang, I hyddan vid trädgårdsmuren: Canariparet bak gallret sprang Och sjöng sin kärlek i buren, . 0. 8. v. Hvilken motsats mellan detta episka lugn, som målar med så jemna och sorgtälligt reflekterande penseldrag, och Sven Trösts lyriska utgjutelser, oroliga som hjertat alltid är, då det klappar för menskligheten och hvad som rör sig inom henne, men dock nästan alltid med en glad tillförsigt till sist, som säger, att diktaren vet, att på natten en morgon bräcker, såsom då han i slutet af sin klagande sång öfver Venezia stämmer upp: Du lagunens blomma, blonda tärna, Du, som konstens furstar målat gerna, Du, som frie männer Fordom hyllade med sänkta stål, Tycker du ej stunden hastigt ilar, Då din fulla barm du lydigt hvilar Mot barbarens skuldra, Vaggad i hans yppiga gondol? I Nu klang ett fönster och upp han spratt, I I I Barcarol, ur sångarhjertan sprungen, Medan Brentas strand var obetvungen, mer .