af Neapel och Vesuvius eller englar o. d, utan en ärlig bekantgörelse, att mr John Humm var den bäste hattmakare i verlden och att mr John Humms hattar endais kosta 10 sh. 6 pence. Högtidligt sjelsmord. Från Neapel skrifves till en fransk tidning: Hr de Couvreux, 54 år gammal, hade för några år sedan slagit upp sina bopålar i ett hotell i Castellamare, der han efter det allmäana omdömet lefde endast för de sköna konsterna, enär han dagen i ända spelade piano och komponerade romanser. Men i verkligheten var hr de Couvreux upptagen af en enda fix ide: att kunna hitta på ett sätt att dö utan smärta. Denna id kom honom att tänka på guillotinen. Han läste alla verk han kunde komma öfver, som afhandlade detta dödsverktyg, och man har i hans efterlemnade papper funnit uppsatser rande frågan om huruvida en guillotinerads hufvud er och tänker efter döden. Med anledning af dessa uppsatser måste man äfven antaga att han kommit till den åsigten, att detta dödssätt var det mest behagliga eller åtminstone det minst obehagliga. Resultatet af allt detta blef, att han i dörröppningen mellan sängkammaren och arbetsrummet åt sig uppförde en guillotin. Hufvudbeständsdelen i denna apparat utgjordes af en rörlig bila, på hvilken läg en tyngd af c:a 140 fö. bly. Han profvade instrumentet på flera djur, och man har efteråt erinrat sig, att han då och då fört hem med sig kattor och fjäderfån, af hvilka man sedermera icke sett ett spår. Då han slutligen öfvertygat sig om instrumentets förträfflighet, dekorerade han afrättsplatsen så godt omständigheterna det medgafvo. Han smyckade den med två röda gardiner, som föllo ned i eleganta veck. Under bilan uppförde han en upphöjd, med ett svart kläde betäckt tribun, till hvilken man uppsteg på ett par trappsteg. En hvit, mjuk kudde lade han i det hörnet af tribunen, der han beräknade att hans hufvud, sedan det blifvit afhugget, skulle komma att ligga. Då allt detta var färdigt, spelade han kl. half 10 om aftonen en al honom sjelf komponerad psalm; han steg derefter, klädd i hvitt linne, upp på trappan till sin lilla schavott och lade sig på ryggen med ögonen mot taket, så att han kunde se det dödande jernet falla ner på halsen. Det ser äfven ut som om han, enkom för att kunna se bättre, ställt ett ljus på ett bord i närheten. Han drog i snöret, som var fästadt vid den upphängda bilan, den föll ned och skiljde med ett hugg hufvudet från kroppen. Hufvudet flög icke längre bort än just på den på förhand framlagda kudden. Då man nästa dag trädde in i rummet och med fasa varseblef alla dessa detaljer, hittades äfven på ett bord ett testamente, enligt hvilket han skänkte några tusen fres till botellbetjeningen. En rik man hade samlat sin stora förmögenhet på ett mindre nogräknadt sätt. Då en gång i ett sällskap någon satte i fråga huruvida denne man vore säker i affärer, svarade en person: säker som en bankosedel, och den honom efterapar han skall varda hängd! Den siste af sin ätt. I Milano bar nyligen aflidit marchese Visconti Aimi, geheimeråd och kammarherre hos kejsaren af Österrike. Han gällde för att vara den siste afkomlingen af familjen Visconti, hvilken en gång herrskat som suverän i hertigdömet Milano. I hans ego befunno sig ännu tvenne förgylda spiror, hvilka blifvit funna i Viscontiska familjegrafven.