Litteratur. Sånger och Berättelser at sju signaturer. Andra samlingen. Örebro, N. M. Lindh. Konsten har sina utvecklingsstadier såsom allt annat inom andens verld, der den allmänna lagen för lif bjuder rörelse, der stillastående är död eller dvala. Det är hennes lott att först kunna utveckla sin verksamhet och gå i blom, då menskligheten efter en häftig kamp tillkämpat sig en yttre eller inre vinst, som tillåter henne draga andan och njuta ett ögonblicks ferier från dagens politiska, etiska äflan. Det kunde förr vara ett enskilt solk tillåtet att röna lyckan af att sålunda se inom sitt sköt konsten blomstra och utveckla en aldrig förmultnande prakt, numera är det omöjligt. Folken äro nu med hvarandra alltför mycket solidariska och nära förenade, för att det ena skall kunna erfara lugn och njuta af konstens herrligheter, medan det andra ännu slites af en brinnande kamp. Deras hjertans pulsslag drifva blodvågorna i lika lopp genom den bildade mensklighetens hela kropp, osäkerhetstillståndet på en fläck framkalla ett dylikt äfven på en annan, då febern rasar genom ett folk berör den äfven de andra, då den materiela vällefnadens dåsighet griper ett, griper det jemväl de öfriga — och den åderlåtning, som skall förekomma slaganfallet, skall äfven bli allmän. Detta kan synas vara ett ondt för menskligheten, men det är en vinst. Vi hatva-lidandet gemensamt, såframt det är lidande att brinna af åtrå efter att genomföra ett annat och mera idealt samhällsskick, ty fram mot det ideala går alltjemt vägen, än det bestående, såframt det är lidande att slutligen Li tidens sullbordan stånda kampen mot det bestående, hvars vinst skall vara en ny tillämpning i vidsträcktare mått af frihetens allmänna goda. Men då vi haft lidandet gemensamt, skola vi äfven gemensamt dela segrens nöjen och gemensamt njuta af den frid, som inre och yttre säkerhet skänker — och denna frids blomma är konsten, hvars doft skall bereda oss alla ett lika nöje. Frågar man oss nu: skola vi närmast dela lidandet eller nöjet, äro vi genast färdiga att genmäla, det vi redan befinna oss midt uppe i lidandet, i skötet af ett allmänt osäkerhetstillstånd, en inre mensklighetens feber, hvars utbrott i yrsel och våldsamheter endast återhålles genom den allmänna beväpnade neutralitetens, genom bajonetternas tvångströja. Kan någon lägga handen på sitt bröst och säga, att han ej känner det närvarande såsom ett ögonblick af lugn före stormen, hvilken skall bryta fram ur obekanta klyftor och möjligen gifva verlden en ny gestalt? Den bildade menskligheten befinner sig vid randen af en fullständig revolution: den sociala, en fråga, på hvars ofantliga fält alla vetenskapens, religionens och politikens, kortligen hela vår kulturs alla revolutionära elementer stämt möte, såsom Harald och Sigurd, för att leverera en stor och afgörande slagtning. Antingen denna blir en oblodig andarnes kamp, eller den skall som en jordbäfning slunga en förrunnen verldsperiods ruiner i stoftet, begrafvande millioner under dess spillror, skall dock sanningen segra, ty det är ej ännu mensklighetens bestämmelse att dö, och med sanningens seger skall äfven den menskliga kulturen inträda i en ny verksamhetskrets ny ordning. Men denna måste vara frihetens fullständigt förändrade sociala förhållanden un der belysning af det ljus, som friheten sprider och i hvars utvecklade värme menniskans rättigheter svälla ut och bryta alla band, som gamla fördomar pålägga. Frihet, en säkerhet som ej blott är en följd af den starkes fruktan för att andra och starkare skola kränka den, — se der det etiska mål, som skall befästa nationernas lugn, med den kulturen och med denna återigen konsten, ty konsten kan ej mera skiljas från den allmänna kulturen, konsten kan ej befallas att blomstra vid hofven, hon är der en vattusigtig orangeriväxt, en vartig lek — endast med rot i folkens allmänna medvetande och under ljuset och värmen från frihetens sol kan hon frodas. Konsten måste hädanefter, likasom hon egentligen varit det alltid, -å hon varit verkligt stor, vara ett med folkens lif och ej blott gå med detta parallelt. Då folken äro lidande, om det är lidande att de äro oroliga och sökande efter lösningen af tidehvarfvets gåtor, då de äro på ett eller annat sätt sönderslitna, då står hon tvekande bredvid dem och söker visserligen gifva sin ord-, toneller klangfärg ett motsvarande uttryck, men det brister dock alltid i harmoni, och bäst sjunger då den, hvilken med Heine tror sfinxens gåta vara allts söndring, verldsfogarnes gistnande, det helas ramlande i spillror — och istämmer: A. HS...F ..! A: