kättegangsoch Polissaker. Vid i går med Säfvedals häradsrätt hållet urtima ting, företogs till behandling det från poliskammaren remitterade målet rörande förre grosshandlaren Herman Lindqvist, anklagad för mordbrandsstämplingar. Sedan Lindqvist fått redogöra för sina lefnadsförhållanden, upplästes de vid peliskammaren d. 22 och 23 sistl. Januari i målet förda protokoll. Rörande ett deri förekommande af Lindqvist vid polisundersökningen fälldt yttrande, att då han i Skandia lät för 4,000 rdr assurera sitt i Haga befintliga lösörebo, som dock, efter hvad som vid polisförhöret upplystes, ej var värdt mer än på sin höjd 500, det varit hans mening att inköpa mera saker och att dessa skulle inbegripas under assuransen, så förklarade Lindqvist nu, att han ej tänkt köpa någonting mer, men att han deremot egt lösegendom för vida större belopp än assuranssumman antydde, ehuru denna lösegendom varit förvarad på tre olika ställen, samt att hans lösegendom innan han tog assuransen i Skandia varit försäkrad för 6,000 rdr i ett annat bolag. Då assuransen i Skandia togs, hade Lindqvist velat taga försäkring för 4,500 rdr, men som han ej medbade tillräckligt penningar härför, lät han, på framställan af agenten, endast assurera för 4,000 rdr. Rorande den öfver kakelugnen i Lindqvists bostad i Haga upplagda veden, förklarado han att sädan upplagta der dagligen till torkning under en längre tid. Hvad bortskrapningen af rappningen på samma ställe vidkom, ansåg L., att den möjligtvis kunde skett då veden upplades, såvida icko Väglund sjelf bortskrapat densamma. På af domaren framställd fråga om L., såsom det uppgifvits, rörande gästgifvaregården i Kongelf yttrat sig ha några spekulationer på densamma, att den vore högt assurerad o. 8 v., svarade han, att det blott varit Våglund, som talat derom, och att han, L., ej visste om den vore assurerad för en eller hundra tusen riksdaler. Tillfrägad om anledningen hvarföre L. endast skrattat då handl. Tauson frägar honom om hans bekantskap med Väglund och om han ämnade använda denne i några mordbrandsaffarer, förklarade L. att det var emedan han tyckt frågan vara så underlig. För öfrigt ville han påminna sig, att han sagt till Tauson att han gycklat med Väglund i detta ämne. Då inga vittnen vore inkallade, var förhöret, efter ytterligarare några frågor af domaren, afslutadt. Allmänna åklagaren ansåg sig ej, af hvad som förekommit, kunna yrka ansvar på Lindqvist för mordbrandsstämplingar, men då Lindqvist i afseende på brandförsäkringen af sin lösegendom tycktes ha skaffat sig denna på falska uppgifter, yrkade han att målet måtte förvisas till rådhusrätten. Lindqvist anhöll att få komma på fri fot.