Vägafgiften för tackjern skulle nu bli 84 i st. f. 104 öre pr ctr, hvilken nedsättning ej vore utan vigt för en vara af så litet värde som tackjern. — Att ingen bruksegare infunnit sig på mötet torde utvisa det de ej ansett frågan för dem så vigtig, utan att de låta sig nöja med den åsigt som efter samvetsgrann pröfning här blir den gällande. — Herr Dickson hade i sin reservation talat om det skydd som lemnats jornhandteringen. Men tal. trodde ej att jernaffären varit i samma kategori som de handteringar, hvilka vunnit fördelar på andras bekostnad. Staden drager ju större fördel af en rörelse ju större denna är; man beskattar rörelsen, och jernhandteringen hade i detta afseende ej varit den mist betungade. Man anlägger dock kajer m. m., och kostnaderna för dem anses ej blott betäckas genom den direkta inkomsten af desamma utan äfven genom den ökade rörelsen. — Det vore visserligen ingen fördel om A. bade sitt jern på ett ställe, B. på ett annat, C. på et: tredje, och stadens kajer sedan blefve belamrade med det jern som skulle skeppas. Vore det fördelaktigare att sålunda upptaga 1 öre för hvarje centner som forslades öfver kajerne, än att ha jernet på ett ställe och taga de afgifter deraf som blifvit föreslagna, och hvilka tal. ej trodde att bruksegarne skulle vägra utbetala? Bruksegarne mäste i alla fall betala en afgift till staden, och om de sedan lade sitt jern på enskilda upplagsplatser skulle omkostnaderna derför bli lika stora som någonsin på jernvägen. — Skäl är att göra afgisterna på vågen så billiga som möjligt. Göteborge läge är väl sådant att jernexporten ej gerna kan gå det ur händerna, men omöjligt är det dock icke under närvarande förhållanden. — Tal. ansåg att arbetslönerna ännu äro väl höga, men trodde dock att om beredningens förslag går igenom, utvidgningen sker och de föreslagna byggnaderna uppföras, skola arbetspenningarne om några år kunna nedsättas. Ville ej att man skulle söka sanktion å arbetspenningar och öfriga afgifter för längre tid än t.ex. 3 år. Den framkastade tanken på att jernvågen skulle öfvertagas af ett bolag ville tal. ej biträda, såsom icke tillfredsställande trafikens fordringar. Tal. fann betänkliga följder af ett dylikt bolag, som väl skulle bildas af jernexportörer, hvilka kunde komma au upphora med denna rörelse, men ändock qvarstode som delegare i bolaget. Stridigheter skulle äfven uppstå deraf att bruksegarne ega byggnaderna å jornvågen. — Tal. bestred att staden uppträdt som förmyndare för jernaffären. Man har rätt att föra sitt jern hvart man behagar. Det är dock af vigt att man har jernupplagen koncentrerade på ett ställe. Om man skeppar epanmål eller plankor behöss ej skeppas så många olika sorter; i en jernlast deremot händer det att man måste skeppa 50 å 100 olika dimensioner; då man ej sjelf har alla dessa sorter måste man vända sig till de andra jernegarne. Koncentreringen är en fördel för jernegarne, men den länder ej till skada för andra. — Staden har gjort mycket för importen, utan att vinna så stor fördel som af jernexporten. Tendensen att kocentrera samma varor på samma ställe är för öfrigt något som man ser äfven i utlandet. — Somliga jernvaror ha, som förut sagts, blifvit för mycket betungade. Det var samma förhållande innan stämpelafgiften för importen upphäfdes, och derföre togo de importerade varorna omvägar, såsom t. ex. till Warberg, hvarest de tullbehandlades samt fördes sedermera hit. Sådant har beredningen velat undvika och derföre föreslagit billiga vågafgifter för jernet samt ett mindre tungt och omständligt maskineri för dess behandling. Hr Hammarberg upplyste att bl. a en af de bruksegare, som undertecknat framställningen om nedsättning af vågafgifterna, meddelat honom, att han fann de af beredningen föreslagna afgifterna billiga, och att framställningen endast gällt tackjernet. Trodde att om vågen upphörde, skulle det vara till fördel för dem, som har så stor rörelse, att de kunna hålla enskilda upplagsplatser. — Som det nu är, ha bruksegarne den fördelen att kunna nedsända sitt jern för att belånas innan det ännu blifvit törsåldt; men de skulle deremot hesitora för att upplägga sitt jern hos enskilda personer. Hr Hedlund hade funnit sin tveksamhet besegrad, och ansåg det nu vara lyckligast för staden om dess skyldighet att hålla jernväg upphörde. Det vore billigt att en kommun uppläte upplagsplatser. Men staden har gjort mera, den håller sjelf jernvågen, och en tjensteman tillsättes t. o. m. af staten att sköta den jernräg, som staden häller. Det är det gamla medeltidssystemet, som villo att det allmänna skulle göra det beqvämt för den enskilde. Denne arrangerar sig t. ex. med sin arbetspersonal och dess aflöning på bästa sätt Att staden skall bestämma arbetslönerna är en orimlighet. Det är en fördel att ha sina effekter koncentrerade; men detta har hvad trävaruaffären beträffar ordnat sig ändå. Tror man att denna rörelse skulle haft fördel af att ha en institution liknande jernvågen, med särskilda tjenstemän o. 6e. v.? En gemensam jernupplagsplats blir mindre behöflig efter jernvägens öppnande till de jernproducerande platserna, ty de fleste jernverksegarne torde då komma att hålla egna upplagsplatser, från hvilka de afsända hvad som reqvireras af deras kommissionärer i Göteborg. — Tal. ville ej att man skulle fortgå på denna bana, men motsatte sig ej en gemensam upplagsplats. Deremot hade han anledning sätta sig emot utvidningen af jernvågen, då detta skulle kosta 150,000 rdr. — Antog det vara lätt att vinna rikets ständers bifall till lånerätt äfven för jern å enskilda upplagsplatser. — Trodde att jernaffären haft olägenhet af jernvågen, ty den har hindrat företagsamheten att ställa allt på bästa sätt. Göteborgs metallvåg är sör öfrigt intet mönster. — Kajerna äro kommunalangelägenheter, men sådant är ej förhållandet med magasiner och dessas föreståndare. Hr O. Dickson upplyste, att om arrendebeloppet för jernvågsplatsen och gaslysningen ej inbegrepes i hans kalkyl, så skulle dock staden lida en årlig förlust af 1,300 rdr. Visade att platsen enligt de kongl. brefven vore en stadens tillhörighet och att man således ej behöfde befara att mista den om jernvågen indroges. Hr Ekman visade att orsaken hvarföre staten tillsätter vågmästare är den, att då man har belåningsrätt i riksbanken för vågförda effekter, så vill äfven staten ha någon kontroll. Hr Hedlund hade