Frankrike Mexico och Nordamerikas För mta Stater stå fortfarande i spetsen för discussionerna i den allmänna politiken, och man söker från flera håll ständigt frammana krigets skor öfver Frankrike, utan att betänka att ett krig mellan Frankrike och amerikanska Unionen måste vara en af de största olyckor, som någonsin skulle kunna drabba frihetens sak, och att blott Ryssland skulle derat kunna draga någon vinning. Lndast detta ständiga tal om Nordamerikas fientliga hållning mot Frankrike är beklagligt, derför att det minskar de liberalas tillit till Frankrikes styrka och dermed äfven deras förtroende till sin egen sak, alldenstund det genom folkets vilja skapade franska kejsardömet är och måste vara frihetens stöd i Europa. Söker man försvaga dettas anseende och betydelse genom att ständigt kalla fram äfven de osannolikaste skräckbilder, berötvar man ju älven sig sjelf sin hufvudsakliga styrka uti denna våldets och styrkans tid. De liberalas tvekan och villrådighet visa sig märkbara öfver hela Europa, och i denna atmoster frodas och trifvas absolutisterna. Allmänheten nästan rädes för att uttala högt sina tankar i de större politiska frågorna, och man ser i följd häraf äsven de absolutistiska regeringarne köpslå om länder och folk, öfvermodigt kränka små fria samfund, fängsla och förfölja enskilda misshagliga individer och föra ett formligt utrotningskrig mot den sjelfständiga press, som de kunna komma åt, utan att någon verklig opposition förmärkes. Naturligtvis kan detta ej fortgå i längeen, ty vi skatta frihetens sak för högt, att kunna tro den skola alldeles brytas at öfvermodiga våldsherrar — men det är olyckligt nog, att det fått tortfara så länge som det gjot. Orsaken härtill är utan tvisvel i hög grad det allmänna misstroende till Napoleons politik och Frankrikes styrka, som råder på grund af den spridda tron, att genom den mexicanska trågan en brytning mellan Förenta Staterna och Frankrike är att befara. De senaste förhandlingarne tyckas tvärtom utvisa, att det ej är så farligt bevändt. Vi ha förut framhållit vår mening, att man ej gerna kan begära, att förenta Staternas regering skall erkänna kejsardömet Mexico, så länge detta ännu hvilar på främmande bajo netter. Om någon färsk depesch från Seward till Frankrike finnes, såsom man velat påstå, är det antagligt, att den uttalat sig i denna anda. För att nu skapa åt Mexico en situa tion, som sätter det i tillfälle att erhålla Unionens erkännande, har Frankrike föreslagit Maximilian en konvention i närmaste likhet med den, som ingåtts om Rom, neml. så att Maximilian, befrämjad af Frankrike, värfvar trupper på staten Mexicos bekostnad. Ati Maximilian antagit förslaget framgår derat, att sådana värfningar redan bedritvas inom Europa, hvarjemte det äfven uppgifves från Mexico, att värfningar der utföras, ehuru man måste på grund at mexicanarnes opålitlighet gå försigtigt till väga. Förenta Staternas regering har ingenting emot dessa värfningar, men har redan 1864 uttalat sig mot värfningar af svarta i Afrika, och detta af lätt förklarliga skäl. Alltsom de värfvade trupperna gå öfver från Europa till Mexico, skola sransmännen återvända hem från detta sistnämnda land, och det är med denna stora nyhet om franska ockupationstruppernas påbörjade och snara återkallande från Rom och Mexico, som kejsar Napoleon tänker framträda inför sina snart sammankommande representantkamrar — hvadan vi tro, att de liberala i Europa sedan skola homta nytt mod och den allmänna misströstan åter försvinna. Nästan alla för trovärdiga ansedda korrespondenter i Amerika påstå, att stämningen i Nordamerika är för närvarande mycket vänlig mot Frankrike och alldeles icke ovänlig mot Mexico. Så skrifves trån New-York till Kölnische Zeitung, som i denna fråga ofta sett spöken för Frankrike: I den utländska politiken må nämnas ett af kejsar Maximilian nyligen utfärdadt dekret, enligt hvilket hädanefter inga främmande skepp tillåtas inlöpa i mexicanska hamnar, utan att medhafva papper, hvilka äro påtecknade af kejserliga mexikanska konsuler utlandet. Detta dekret är naturligtvis riktadt mot Förenta Staterna och beräknadt att påskynda deras erkännande af kejsar Maximilian. Jag tror, att detta dessutom icke skall låta länge vänta på sig. Sedan ALAAA mad ana nå aoarinoeen har on etor