tandet såsom ett slags gudomliga institutioner, så att det ansetts för ett helgerån att vidröra desamma, tills slutligen den lutherska relormationen kom och slungade i gruset hela denna konstlade medeltida byggnad, som så länge hållit verlden i mörker och vidskepelse. Läsaren får här vid förf:s hand göra en intressant vandring genom en mängd at den medeltida vidskepelsens irrgångar och, tack vare förf:s åskådliga och ypperliga framställningssätt, så att säga bli ett lefvande vittne till detta skräckdrama, som under namn at hexeriprocesser dränkte slutet af medeltiden i ett rsärande blodbad. Då vi göra en parallel mellan våra dagar och de af förf. skildrade, måste vi draga en suck at lättnad öfver att dessa senare tillhöra det törflutna och af hopp på framtiden, emedan utvecklingen framåt ligger som ett evident faktum för våra ögon. Gräsliga äro dessa medeltidens föreställningar om djefvulens närvaro i allt och alla från hvars ingripande endast en slafvisk anhängighet vid kyrkan kunde rädda — och vi måste lyckönska oss till att man ändtligen låtit Gud sjelf få någon plats i den endast af djeflar och dylikt upptagna föreställningen. Förf. slutar sitt arbete, hvilket vi dock skulle önskat nu få se mera genomfördt, med följande väl sagda ord: Samma tidskifte, som såg Innocentii bulla utkommo och djefvulstron kulminera i hexeriprocesserna, sodde renaissancen. Då nöden var som störst, kom räddaren till verlden. Den helleniska andan, återfödd genom studiet af klassisk litteratur och klassisk konst, blef den Messias, om hvilken var förutsagdt. att han skulle sätta sin häl på den gamle ormens hufvud och frälsa menskligheten ur dödens och djefvulens våld. Folken, som sutto i mörkret och endast lystes af hexeribålens röda flammor, sågo ett stort ljus och sträckte händerna mot den nya morgonrodnaden. Studiet af de gamle hade en ofantlig inverkan och måste det desto mer som den verld, hvilken då var, i allt var den antika motsatt. Hellas äteruppgräfda monumenter uppenbarade andra stater än medeltidens feodalstater som voro organismer, icke mekaniska sammansättningar af eröfrare och eröfrade — och hvilade på en rätt af högre art, än slumpvis gifna eller tagna privilegier. De uppenbarade en sjelfständig forskning, som ställt sig öfver och oberoende af traditionen — ett nytt skådespel för medeltidens folk! De uppenbarade en konst, der harmoni gafs mellan ande och natur, emellan det högre lifvet och sinligheten, mellan de relativa motsatser, hvilka medeltiden uppfattat såsom absoluta och ställt emot hvarandra i en kamp, som tillintetgjorde både sedlighet och skönhet. De uppenbarade stora helgjutna karakterer lika fria från medeltidens asketism som från dess vilda sinnesfröjder. Alla dessa idder, med hänförelse emottagna, kunde icke annat än omgestalta verldens utseende. De störtade medeltiden och drefvo djefvulen och helvetet på flykten in i den skräpvrä af andens rike, der de för närvarande befinna sig, men från hvilken de vid hvarje politisk reaktion åter titta fram, nyfiket spejande, om de icke än en gång skola kunna taga den stora vida verlden i besittning. Men detta skall svårligen lyckas dem, så länge det värnas om tankens frihet och vetenskapens sjelfständighet såsom främsta vilkoret för mensklighetens andliga helsa, och det skall blifva dem omöjligt, sedan en utbredd bildning lärt allmänheten inge, att djefvulsdogmens premisser, ifall de ånyo kunde i folkmedvetandet inskärpas, skulle än en gång förete samma konseqvenser, som här skildrats, och återföra oss till hexbålens rysliga tider. Detta vilja säkerligen icke ens de ortodoxa kämparne för djefvulsläran; men de besinna ej, att historien handlar följdriktigare än de och botar allmänna villfarelser endast på det sätt, att stägtena få draga de yttersta konklvsionerne ur desamma och lida deras verkningar. Författaren har tillegnat boken lektor N. W. Ljungberg. Iarttagelser rörande folkskolorna i några främmande länder. at J MWalhn insnektor