— Nerej, sade han vresigt och blinkade på ett besynnerligt sätt med ögonen; tillade efter några ögonblick i artigare ton: ne-ej, tackar, misses; det var hvad de kalla en pic-nic. Vi bege oss iväg nu igen. — Seså, kom nu, hviskade m:me skarpt i mitt öra och drog mig vid armen, hvarefter vi stego öfver den lilla stättan till andra sidan. Vär stig gick igenom djurgården som höjer och sänker sig i små kullar och dalar. Solen var nu redan nedgängen och skymningen tilltog. Då vi stego utför en af dessa kullar sågo vi tre gestalter på ett litet afstand framför oss och ej långt från gangstigen på hvilken vi gingo. Två af dem stodo och rökade, då och da yttrande något sinsemellan. Den ene var lang och smal och bar en stor, hvit rock, igenknäppt ända upp till hakan. Den andre bar en mörk drägt. Dessa gentlemen voro nästan midt framför oss vid vägen da vi hann!: öfver toppen af kullen, men vände ryggarne till när de märkte var ankomst. Då de det gjorde, mins jag så väl huru hvar och en af dem plötsligt släppte sin cigarr, så samtidigt som om det skulle skett efter kommando. Den tredje gestalten underhöll sällskapets pie-nickarakter, ty han var sysselsatt med att lägga ned buteljer i en buteljkorg. Han reste sig plötsligt då vi närmude oss. Det var en person med ett obehagligt utseende; han hade låg panna, bred klufven näsa, ett klotrundt hufvud med mycket kortklippt hår, och små, djupt liggaude ögon. Det ögonblick jag såg honom, skådade jag den lefvande ty en af de inbrottstjufvar och slagskämpar som jag så