vill man, att den skall vara utgängspunkten för en varaktig fred, som ensam kan hvila på folkens tillfredaställelse. Oss, hvilka för några år sedan stodo som de öfvervunna från 1815, vill man tvinga att tillbedja dessa traktater, eller, för att begagna en nyligen (af Thiers) använd ordlek, man vill tillåta oss att afsky dem, endast vi hålla dem. Nationalitetsidgen är ej allenast god i och för sig, utan det ges ej någon annan, som kan tjena till att befästa varaktiga och fredliga förhållanden mellan folken; ty hvad makten har skapat, kan den åter kullkasta. Prinsen anmäkte dock till slut, att dessa yttranden icke borde tydas så som om Frankrike genast ville vända upp och ned på hela Europa. Nationalitetsprincipens genomförande är det slutliga målet för Frankrikes utrikes politik ; men i det Frankrike erkänner denna princip, skall det ej underlåta att visa moderation och taga de bestående förhållandena i öfvervägande. Sedan prins Napoleon på detta sätt uttalat sig om de regeringar, hvilkas herravälde hvilar på bajonetterna, öfvergick han till ordande om den despotism, som vill lägga anden i bojor, och här var han icke mindre tydlig. Han skildrade först Napoleon I:stes ställning till påfvedömet och påstod, att denne kejsares konkordat, som blifvit så starkt angripet, väsentligen haft för afsigt att hålla kyrkan inom dess egna råmärken och betrygga statens oberoende. Napoleon I var öfvertygad om religionens nödvändighet för ett civiliseradt tolk, fastän tvifvel kunna förefinnas om hans egna religiösa åsigter, om hvilka han aldrig sjelf med klarhet uttalat sig; men re ligionen hade i hans öga intet att skaffa med påfvens verldsliga regering, och han var en ständig fiende till detta regimente. Det dekret, som år 1809 fråntog påfven Rom, stödde sig sålunda bl. a. på följande motiver: Det har funnits århundraden, under hvilka vår religions öfversteprester icke varit konungar. Det finnes ingen lärd, ingen historiker, som icke skall, om han vill vara ärlig, medgifva, det påfvens verldsliga makt varit olycksbringande för religionen -Om de äro Jesu Christi efterföljare, kunna de ej utöfva något annat herradöme, än det han hade, och hans rike var icke af denna verlden. Den påfliga regeringen hade tillochmed oaktadt alla varningar anslutit sig till Frankrikes fiender, och då det på grund häraf blef en politisk nödvändighet att upphäfva densamma, lät Napoleon I henne utan tvekan falla. Till denna återblick anknöt prins Napoleon följande anmärkningar: Har icke framtiden tydligt nog visat huru riktigt Napoleon I bedömde förhållandena? Kommer man icke, då man betraktar de strider, som påfvarnes verldsliga makt framkallat, till den öfvertygelse, att det nu för alla anhängare af friheten och den nyare tidens anda gäller att intaga denna medeltidens sista fästning? Så länge Rom befinner sig i påfvens händer, är denna stad härden för reaktionen mot Frankrike, mot Italien, mot vårt samfund. Det finnes några högst besynnerliga katoliker, hvilka vilja göra religionen beroende af en verldslig regering, som måste med väpnad makt upprätthållas i Rom. Jag känner ej någon farligare åskådning, ej någon mening, som är mera kränkande och förödmjukande för katolicismen. Om det vore sannt, att religionen allenast kan stödja sig vid makten, måste ej allenast katolikerna, utan alla menniskor med uppriktigt religiös känsla djupt sörja deröfver. Bredvid dessa uttalanden se ej de rykten så farliga ut, hvilka man som bäst utsprider, angående för Italien olycksbådande förhandlingar mellan italienska regeringen och påfven. I England stiger oron med anledning af underrättelserna från Amerika, och man hyser allvarliga farhågor för att handeln ej skall få den länge önskade utveckling, derför att det allmänna förtroendet icke kan väntas skola återkomma under sådana tecken till ett stundande skräckregemente, som det ryktet — om med fullt skäl eller icke, skall den närmaste framtiden utvisa — nu utbreder. Till England ha anländt från Osterrike 90 internerade polackar, hvilka i Hull satts på bar backe utan ett öres understöd De ha af polisen i Hull försändts till London. Reformrörelsen antager allt större proportioner och vänder sig bestämdare mot den engelska aristokratien. Budgetsutskottet i Preussens devuterade kammare förklarar, enligt telegram till H.-T., att ministören bör ställas till ansvar för att den användt statens skatter utan kamrarnes tillstånd. — I afseende på frågan om hertigdömena har regeringens kommissarie yttrat, att regeringen framhärdar i sina bekanta ananrstr ns qdamendast mad hartiadämenas