och manövrerade sin häst med ett behag och en ekicklighet som skulle uppväckt hans klosterkamraters stora förvaning. Med blicken fästad på hertiginnan, som ömt smålog emot honom, kände Jacquot sitt hjerta häftigt klappa och sade flera gånger för sig sjelf: — Jag inser nu nog att jag varit vansinnig och i min galenskap inbillat mig vara munk. Man reste utan afbrott ända till klockan två på eftermiddagen. Värmen hade blifvit tryckande och mulåsnorna voro uppgifna af trötthet. Hertiginnan gaf befallning att man skulle rasta vid första värdshus man träffade pa. Straxt derefter fann man ett enstaka hus invid vägen två lieues från staden Meaux. Vi skola här taga någon förfriskning, sade hertiginnan, och vänta tills värmen gått öfver. I afton skola vi åter begifva oss på väg. Man gjorde halt. Jacquot drack och åt med god aptit. Som han ej var van vid så långa resor, och hertiginnan dessutom dragit sig tillbaka in i ett enskildt rum för att hemta någon hvila, föll han snart, öfverväldigad af trötthet, i djup sömn och drömde härunder att han åter var munk; men ett buller af bjellror väckte honom, och han såg då med tillfredsställelse att han ännu var iklädd sin pagejacka. Det buller af bjellror som stört hans sömn kom ifrån an dsvägen.