gå igenom. Preussens representant uttalade sig häftigt och bittert och Bismarcks organ Nordd. allg. Zeit. förklarar öppet, att Preussen skall sätta ett beslutsamt motstånd mot denna kabinettsjustis från förbundsdagens sida. Om nu, oaktadt Preussens hotande språk, förbundsdagen fattar beslut i en mot Preussens önskningar stridande anda, hvad då? Skall förbundsdagen, om Preussen med väpnad makt motstår förbundsbeslutets genomförande, vilja skrida till en öppen brytning och sätta våld mot våld? denna fråga kunna händelserna snart lemna ett betydelsefullt svar. Situationen börjar emellertid bli intressant. Den spänning, hvari Preussens regering befinner sig till sin folkrepresentation, borde dock varna henne från att spänna bågen för högt och i grund isolera sig. Den 11 mars 1865 inträffade i Neapel en händelse, som skall beteckna en epok i Hallens historia. Denna dag invigdes den första protestantiska kyrka — åtminstone i södra delen af landet — i närvaro af stadens högsta auktoritet och ett stort antal af dess innevånare. Till denna nu färdigbyggda, stora och vackra kyrkas historia hör att hon är årsbarn med Södra Italiens nya betrielse från ett olidligt förtryck. Det är nemligen Garibaldi, söderns befriare från dess politiska förtryck, som äfven lade första stenen till dess befrielse från religiöst förtryck, sålunda visande i hvilket nära samband dessa båda frioch rättigheter stå till hvarandra. År 1860 aflemnade några i Neapel boende engelsmän en petition till general Garibaldi, hvari de anhöllo om tillåtelse att få köpa i Strada San Pasquale i Neapel en grund, hvarpå en kyrka kunde uppföras. Med egen hand skref generalen under petitionen följande: Tacksam för engelsmännens mäktiga och ädelmodiga sympati, anser diktatorn det för ett mycket ringa erkännande af de många välgerningar Italiens sak af dem erhållit, att dekretera, det han ej allenast gifver tillåtelsen att på denna stads område upprätta ett tempel för menniskor, hvilka dyrka samma Gud som italienarne. utan älven beder dem att som en nationalgåfva emottaga den lilla plats, som är nödig för det fromma verk, hvartill den är afsedd. G. Garibaldi. Så tränger tidsanden med sn tolerans fram äfven i länder, der obskurantismen och ofördragsamheten haft sitt stamhåll, skyddade af absolutism och reaktion. Garibaldi är inom Italien mycket verksam i den polska emigrationens intresse. Så har han tillställt redaktionerna för de demokratiska tidningarne följande skrifvelse: Jag rekommenderar åt italienarne och alla dem, som hylla den menskliga broderligheten, de arma och hjeltemodiga polackarne. Deras ställning i landsflykten är svår och mitt hjerta blöder derför. Om det är en värdig entusiasm, att skänka sitt bifall åt segrarne i ett heligt krig, är det ock en hög pligt att bistå martyrerna. Låtom oss understödja polackarne. Den, som ej räcker handen åt den besegrade, är bödelns medbrottsling. Måtte det folk, som utvandrar, för att icke bli slaf, finna ett fritt folk, som upptager det! Så skola vi påskynda vår egen triumf. Garibaldi. Franska senatens förhandlingar ang. septemberkonventionen har ej kunnat rubba förtroendet till Italiens framtid. Man berättar i Turin, att någon visade för en politiker, som uttydde statsministern Kouhertal såsom mycket ogynnsamt för Italien, ett ställe i Csars historia, der Napoleon säger: Den materiela makten är vanmäktig mot folkens berättigade önskningar. Nationalkomitn i Venetien hade utfärdat en proklamation ang. firandet af konung Victor Emanuels födelsedag. Vi veta, att på flera ställen med anledning deraf demonstrationer egt rum. I proklamationen säges: I de uppriktiga välönskningar, som skola uppstiga från hvarje trakt af Italien, skola våra icke saknas, fastän vi ännu äro skilda från den stora italienska familjen, och vi hembjuda dem af vårt innersta hjerta åt den konung, som gjort större delen af italienarne till medborgare af en stat och som framför allt hoppas att kunna från landets heliga jord utplåna hvarje spår af främlingen. . Lång väntan, fördröjda förhoppningar, outsägliga lidanden, kränkningar, landsflykt, tortyr ha icke förmått att rubba vår tillit till landets öde och ha ej kunnat försvaga vårt beståndande hopp om att vara och vår politik att förklara oss för italienska medborgare; och vi skola snart vara det, i trots af falska profeter och våra förtryckare! Frankrikes regering har åter lidit tvenne nederlag. I Rochefort och Sabl ha nemligen regeringens kandidater fallit igenom vid generalrådsvalen (landstingen) och oppositionens kandidater blifvit valda. Man tror, att regeringen nu skall afstå från sina kandidaturer. Den aflidne de Morny skall äfven ha varit af denna åsigt; åtminstone påstås, att det politiska program, som hertigen skref kort före sin död, låter sammanfatta sig i trenne punkter: 1. Ministrarne inför kamrarne, 2. interpellationsrätten återlemnas till kamrarne, 3. de officiela kandidaturerna uppgifvas. Redan under sin lifstid skall hertig de Morny ha tillrådt kejsaren dessa åtgärder. Ultramontanernas organ le Monde utfar med stösta bitterhet mot regeringen. Så skrifves till densamma från Rom. Man talar om ett andra besök, som hr de Sartiges (fransk gesandt i Rom) gjort i Vatikanen, och man tillägger den hel. fadren, som återigen underrättades om ockupationstruppernas återN . 10 11 — — 9 84.. a hans AnAPrM