lar sedan flera år tillbaka varit regerad af en herrkare, som af sina undersåter tituleras mayor. Arbearne på Gibsons-Street, hvilka så godt som dagen i inda äro sysselsatta i fabrikerna, ha nemligen anförnott polisuppsigten öfver sina resp. äkta hälfter åt mn viss mr Arnett och denne är en man som vetat att sätta sig i synnerlig respekt hos de bonom anförrodda sköna. Arnett tar deras handkassor i förvar, utföljer dem när de skola göra några inköp och utbealar endast penningar då det köpta föremålet faller honom i smaken. De hustrur, som förgå sig genom svordomar, slagsmål, pöbelaktiga uttryck, lättja, smutsig klädedrägt o. dyl., kallar han skriftligen till rätta inför sig, och vågar den kallade att visa sig olydig, så skickar han på henne sin öfverkonstapel, som aresterar henne och med våld släpar henne inför hans domstol, hvarest den motsträfviga belägges med en black af ek. I hans embetsrum finnes derjemte en länstol med handbojor och i den till hans bostad horande trädgården finnes ett fängelse, i hvilket gro va förbrytare inspärras. Hvarie Söndag kl. 4 e. m. fäller en jury utslag i tvistiga frågor. Under hvardagarne förhöras och afstraffas hustrurna innan deras männer hemkomma, och dessa gilla vanligtvis mavorns mått och steg. De betala honom en bestämd summa hvardera, för de tjenster han gör dem, till nvilka afven hör, att han hvarje morgon skall väcka dem innan de gå till sitt arbete; den som det oaktadt försofver sig får paradera inför söndagsjuryn. I elfva år har denna herrliga institution ostörd bestått, ända tills den helt nyligen kom till den stora allmänhetens kunskap. Skräddarefantasier. För icke längesedan tilldrog sig i närheten af Töreboda följande tragi-komiska händelse: En mörk och stormig afton hördes utåt kanalen högljudda, nästan fasaväckande nödrop, som artikulerade sig ungefär till: Ai ai aj aj aj! Dessa jemmerrop hördes länge och tydligt på eller straxt invid kanalen. Håren reste sig på åtskilliga åhör res hufvuden, men ingen hade mod eller lust att bispringa den nödställde. Slutligen lyckades det likväl en behjertad skräddare att förmå 10 andra lika raska karlar göra sig sällskap, i den ädla afsigten att rädda ett menniskolif, hvilket man var öfvertygad om här stod på spel. Lyktor anskaffades och tåget satte sig i rörelse. Men i samma mån detta tågade framåt, aflägsnade sig nödropen och hördes slutligen långt in i skogen i den s. k. Fägreds mo. När karlarne kommo till mon, hördes jemrandet återigen nere vid kanalen. Vid återtåget kommo de emellertid faran på några steg nära. ÅBehöfs vår bjelp, så äro vi i Herraus namn här, sade skräddaren. Intet svar hördes men jemmerropen fortforo. Ännu frågades en gång, om hjelp behöfdes. Svaret blef ånyo blott: Ai ai aj aj aj! Då greps dock den tappra hjelteskaran af en djup förfäran och skyndade hals öfver hufvud hemåt. Följande dagen upptäcktes de jemrande vara en räfhane med sin kärälskliga hälft, och den hjeltemodige skräddaren och hans sällskap fingo nu ersättning fö: sin obebagliga qvällspromenad genom en lifvande och lyckosam räljagt.