endast kan ingå på en anslutning af hertigdömene till Preussen mot en motsvarande tillökning at Österrikes tyska område (Schlesien?). Den officiösa Generalkorresp. anmärker med anledning at detta offentliggörande, att uPresse endast på ett oberättigadt sätt kan ha fått kunskap om dessa aktstyckens innehåll. Ett annat märkligt tyskt diplomatiskt aktstycke föreligger ätven, neml. den cirkulärnote, som v. der Pfordten afsände till de bayerska gesandterna, då han för någon tid sedan öfvertog Bayerns utrikesportfölj. Han säger häri, att Tyskland icke kan låta de båda stormakterna råda öfver alla yttre och inre angelägenheter, alldenstund det har sjeltständiga intressen att iakttaga. Autingen det är fråga om en törbundsreform eller vigtiga europeiska angelägenheter, skola Osterrike och Preussen icke kunna uteslutande se på Tysklands fördel, emedan deras stellning som stormakter ofta bringar dem i kollision dermed. Bayern deremot är i stånd att leda Tyskland, emedan dess egna intressen öfverallt sammanfalla med de tyska, och v. d. Pfordten uttalar utan omsvep, att det är villigt att åtaga sig ett sådant värf. lärtör föreslår han framför allt en förbundsresorm, der ej blott furstarne utan äfven folken bli representerade, neml. ett gemensamt tyskt parlament. — De franska tidningarne skänka mycken uppmärksamhet åt detta v. d. Pfordtens steg. Ungerns landtdag skall inkallas tills i medlet al augusti. I Frankrike tyckes råda en verklig förbistring med anledning af den partikamp, som påfvens oncyelica framkallat, och med hvarje dag ökar sig frågans omfattning, ehuru striden likväl ännu endast kan sägas vara lidelsefull å ultramontanernas sida. Till de förutnämnda uppstudsiga prelaterna har nu ätven sällat sig erkebiskopen af Besancon, den itrige kardinal Mathieu, som, i trots at regeringens förbud, från sin predikstol uppläst hela den påfliga bullan. Men inom det lägre presterskapet råder en viss agitation mot de egenmiktiga prelaterna, och det står i allmänhet på den gallikanska sidan. Regeringen är således i tillfälle att välja, om hon skall upptaga den af biskoparne kastade handsken eller icke. Detta val är dock at vigtig och afgörande natur, och om hon ej vill gå ända dit, hvarthän la force des choses skall drifva henne, neml. till skil jandet af kyrka och stat, skall hon kanske göra bäst i att låta saken hvila såtramt detta numera ens är möjligt. Biskoparne skola ej nöja sig med encyclicans uppläsande från pre: dikstolarne; ett frenetiskt pamflettangrepp väntas, och en i de starkaste ordalag affattad broschyr af biskopen af Orlöaus skall börja anloppet. Regeringen gynnar emellertid vissa föreläsningar, som måste yttermera uppreta ultra montanerna. Så t. ex. har Beauvalet fått tilllåtelse att föredraga stycken af Victor Hugo, såsom Le roi samnse!, Triboulet etc. och Caligula af Dumas, fastän de sedan 1852 va rit förbjudna på scenen. Botydelsefullare är dock, att man vill tillåta Fouquier, en af redaktörerna i Courrier du Dimanche, att föreläsa öfver de böcker, som på senaste tiden utkommit öfver Jesu Lit. Jar, utropar en korrespondent från Paris, ställningen är så förvirrad, att det tillochmed endast väckt ringa uppseende, att Emil Ollivier dinerat hos cultusministern och att Mac Mahon återvändt till Algeriet med ordre, att bringa Tunis under franskt protektorat. Vid nyärsemottagningen hos erkebiskopen af Paris egde en så att säga antiultramontan demonstration rum. De lyckönskande presterna voro delade i flera grupper, af hvilka hvardera hade on talare i sin spets. En af dessa talare gjorde erkebiskopen uppmärksam på den fara, hvari kyrkan Sväfvade. be tider, i hvilka vi letva, sade han, äro fulla af hotelser för de ifriga katolikerna. Päfven är öfvergifven åt sina plundrare, hans läror kränkas af de filosofiska och otrogna publicisterna och fördömas al de ministeriela instruktionerna. Våra fiender äro låssläppta emot oss och den pröfningens stund är ej tjerran, då prestens offer måste gå ända till martyrskap. Ilärtill svarade erkebiskopen: Lugna er, vår tids gndlöshet är icke så stor, som edra tarhågor låta den synas. Ingen fordrar martyrskapet af den ringaste bland oss. De religiösa förföljelsernas dag är ännu icke kommen. Om tiderna skulle bli hårda och de andliga herdarnes lif måste gilvas som bränn