det skulle stegra hennes sinnesrörelse. Men hon ivsåg att hon ej hude rätt att undanhålla det. Ingen annan än lagen vore i ett fall sådant som detta berättigad att hindra en man och en hustru att meddela sig med hvarandra. Laura, som hört att poliskonstapeln kommit, satt i sängen i sin peignoir med vilda, mörka ögon och glödande kinder. Jane skulle lugnt ha underrättat henne om att ett bref från mr Carlton kommit och sålunda beredt henne derpå, men Laura ryckte brefvet från henue och öppnade det. Det lydde sålunda: Förlåt mig, Laura, den skam och olycka, som denna bedröfliga sak måste draga öfver dig. Hur stor min ovisshet och fruktan än iäro i detta ögoublick, tänker jag mer på dig än på mig sjelf. Hvad ondt jag gjort i denna sak har jag gjort för din skull. Sedan den vigselattest, som framvisats i dag, blifvit känd, tjenar det till ingeuting att neka, att jag gift mig med Clarice Beauchamp. Men märk, att om jag än bekänner något för dig, bekänuer jag intet för verlden; de må sjelfva försöka att leta ut sanningen, om de kunna. Jag kände henne endast såsom Clarice Beauchimp; jag visste aldrig att hon kunde göra anspråk på en högre samhätleställning än en guvernants. Hon yttrade aldrig något för mig om sin familj eller sina slägtingar, och jag trodde att hon var faderoch moderlös. Jag tyckte om miss Beauchamp och var dåraktig nog att ingå ett hemligt giftermål med henne; först när jag sedermera blef presenterad för dig, fann jag, att jag tagit hvad som var ett blott tycke för kärlek. Du mins hur lidelsefullt jag fästade mig vid dig; du