det något genant och å ömse sidor längta ef ter tilltälle att kunna röra sig gentemot hvar andra i friare former. Helt säkert skulle hel: Frankrike gerna velat, under samma vilkoi som Dumas, vara inbjudet till Compiegne, oc! antagligt är att kejsaren gerna skulle vela se toute la France hos sig — på försök Tvenne nyligen inträffade omständigheter lem na bevis på huru brydsamt det stundom är fö kejsaren. Läsaren erinrar sig utan tvifvel Persigny kejsarens förtrogne vän, som en tid var mini ster och då hade pressmunlåset i sin hand Han har städse velat briljera med att var: mycket liberal, äfven i hänsyn till pressen men ödet har velat, att han nästan varit der värste pressförtöljaren bland alla Napoleon III:ministrar. För någon tid sedan skickade Emile de Girardin till honom en broschyr Pressenrätt, hvari Girardin som grundide tordrar -absolut strafflöshet för pressen och alla presslagars afskaffande. Persigny tackade i ett artigt bref för boken, sägande, att han ansåg grundiden förtjent af den allvarligaste eftertanke och trodde att den till slut äfven skulle tränga igenom. — Men,, tillägger Persigny, det är ej nog, att ha rätt, dertill hör ätven, att den allmänna meningen säger sitt ja. Helt visst skall den dag, då pressen kan vara fri som i England, vara slutet på våra revolutioner och början till ett regelbundet tillständ. Exministern förklarade sig likväl icke tro den allmänna meningen i Frankrike vara mogen för denna ide, och skulle de ministeriela intressena isynnerhet deri se en ständig hotelse för sin säkerhet. Till sist sade han: Jag måste medge, att denna fråga om pressen mycket sysselsätter mina tankar och att jag nu skulle känna mig föga hugadt, att upprätthålla den närvarande regeringen utan djupt gripande förändringar. Dessa Persignys ord ha nu fått en officiös dementi uti Constitutionnel, om hvars art man dock får tro hvad man vill. Det senare bladet säger nemligen: vi ha erhållit kunskap om, att kejsaren klandrat hertigen af Persigny, dertöre att denne, utan att fråga H. M:t. i sin skrifvelse till hr de Girardin antydt den önskan, att få se förändringar införda i den lagstiftning, som reglerar pressen. Den andra omständigheten, som sätter kejsaren i bryderi, är den vid appellationsrätten nu förevarande processen mot de 13 deputerade, som bildat en s. k. olaglig valkomite af stort inflytande och derföre sällts af nedra rätten till 500 fres böter hvardera. Isynnerhet glänsande skall Garnier-Pagås svaromål ha varit. Det är naturligt, att allmänheten med spänd uppmärksamhet följer processen, som helt enkelt gäller valfrihet eller icke — men det är denna uppmärksamhet som måste förefalla besvärlig för höga vederbörande. Af ett besynnerligt sammanträffande har en talangfull skriftställare, Saint-Simonisten Duvyerier, nu framträdt för offentligheten med ett verk, hvilket ställer sig till uppgift, att omvända bonapartismen till frihet. Lavenir et les Bonaparte heter skriften. Förf. sammanfattar sitt system i följande sats: Af de tvenne väsentliga vilkoren för grundandet af furstehus, idealet och tygeln, hafva Bonaparterna tör sig det förra, idealet. Det parlamentariska regementet bjuder dem medel. att fullständiga byggnaden och gifva densamma en fast grundval. Mires skall ha uppgifvit sin Banque des Etats. Från Bern skrifves i den Demmeska affären, att man tror Demme och Flora Trämpy ha rymt och således ej ha dränkt sig. Emot Demmes karakter talar stölden af en diamantring från en sjuk spanior, hvars läkare Demme var. Ringen skall ha funnits hos fru Trämpy, som fått den af Demme. Mörker hvilar dock ännu öfver det hela. NewYork d. 16 nov.: Sydtrupperna ha försökt genombryta nordgeneralen Grants linier vid Richmond, men blifvit tillbakaslagen. Större drabbningar väntas.