tvenne berättelser, hvardera från en tillförlit lig man, uppgifves, att vinden ryckte bambu träd frän rötterna och förde dem genom luf ten. Detta är något mot hvilket förstörelser at en katedralkyrka utgör en småsak. En ka nonkula skulle knappast bryta en bambu, oct den erbjuder för vinden en yta som ej är be tydligt större än ett jockt rep, hvarförutom de är böjligt som ett hår. Tvåhundratio skepr berättas ha förgätts. Europegerna ha nemliger med vanlig egoism icke inberäknat de intöddas farkoster, hvilka i floden och kanalen skulle höja antalet till tusende och mängden a omkomna till någonting oerhördt. Man må dessutom erinra sig att vi ännu ingenting känna om förstörelsen ofvanför hamnen, eller om verkan af öfversvämningen då den rusade ötver de spridda byarne söderut, eller förlusten nedanför Sangor, som måste ha legat nära stormens medelpunkt. Långa timmar fortfor vinden, hvilken medan den blåser absorberar alla tankar, att hemsöka Kalkutta, och då den saktade af såg staden ut att ha blifvit bombarderad. Förstörolsen måste ha varit ofattligt stor. Det bor ej mindre än 2 millioner menniskor i och omkring Kalkutta och en hvar måste ha gjort någon förlust. Lyckligtvis bära insödingarne dylika förluster med satalistens kalla flegma, medan europcerna å sin sida aldrig anse sig vara hemma i Indien. Båda klasserna skola derföre möta katastrofens följder med mera lugn än vi europer kunna fatta.