11111 — 44— 28 DN kriget. Mot slutet af juni tillkännagat premierministern, att han skulle framlägga konferensprotokollen och meddela det af regeringen fattade beslut. Under denna händelserika vecka blefvo medlemmarne söndrade, och då upphof sig i landet en så atgjord opinion för freden, att af representanterna för de stora valdistrikten den ene efter den andre gick till ministörens parlamentariska agenter, de s. k. röstindrifvarne, och förklarade, att nationen aldrig skall gå in på ett krig för den slesvigholsteinska saken (7). Då kabinettet slutligen fö. klarat sig för freden, tillvägabragte oppositionen ett tadelvotum mot regeringen, hvartill den i sanning ej hade någon rätt (7), emedan den egentligen mera var skuld till det inom landet allmänna sjelfbedrägeriet, än regeringen. Hr Kinglake töreslog ett amendement, som hvarken frikände eller tadlade regeringen, utan blott tillkännagaf glädje öfver fredens bibehållande, och dermed hade saken ett slut. Men det är icke någon synnerligt ärofull ställning vi sedan dess intaga. I hvarje land inom Europa karrikeras vi, och det är icke glädjande, ty jag påstår, att vi till stor del förtjent det. Nu visade sig tillfölje af detta fiasco öfverallt bog att aflägga noninterventionslöftet. Men j veten i bondångern lotvar man sig ofta, att bli thåövattenshjelte, och huru snart glömmer man icke sådana löften! Jag skulle gerna vilja förhindra återvändon af sådana skamliga blamager som den sista; röster höjas tyvärr nu åter i den gamla tonen. Hr Cobden fortfar : För kort tid sedan sade en af mina vänner i ett tal till sina valmän: ÅMan måste rätta Englands rustningar efter Frankrikes, för att hindra detta senare från att sluka Tyskland. Jag delar ej denna åsigt. Om Frankrike ville sluka alla dessa tölpiga tyskar, skulle det få ondt i magen och vore då verkligen att beklaga (skratt). Men, mina herrar, det är ej tillräckligt, att England icke inblandar sig i andra nationers angelägenheter; det är ej tillräckligt, att det afhåller sig från att gifva de andra folken råd öfver det sätt, hvarpå de böra regeras. Det behöts någonting mera: England bör akta andra nationer; ty det händer just, att j med de bästa afsigter i verlden kränken de andra makterna! I remonstreren och akten eder väl för att understödja dessa framställningar med vapnen. I gören manifestationer till förmån för den eller den nationen, och j bispringen den icke verksamt. Se der hvad j gjort för Ungern, för Polen etc. Hvartill tjena de vackra tal, som man får höra i Guildhall? Att bedraga tillochmed dem, för hvilka de äro hållna. I afseende på Amerika anmärker talaren: Hvaraf kommer det sig, att de amerikanska staterna kommit alla vära finansförfattares spådom på skam, att de ej skulle utan europeiskt lån kunna fullfölja kriget i ett halft år? Derat, att amerikanarne aldrig tillåtit sin regering, att i fredstid pålägga landet krigsutgifter; det är hela hemligheten. Det talas i öfrigt nu i England mycket om trenne ministerråd, som hållits under de sista dagarne. Det har vid dem hufvudsakligen varit fråga om, i hvilket departement besparingar skulle kunna göras för nästa finansår. Man fordrade att besparingarne denna gång skulle göras inom departementerna för armeen och flottan, men som vanligt förklarade de resp. krigsoch sjöministrarne detta alldeles omöjligt. Man tror dock, att de dertill förmåtts, och det är på dem Cobden sannolikt syftar i sitt tal härofvan. Artvingarne till en afliden rik engelsman, mr Hudson Gurney, ha för testamentet måst erlägga i charte sigillate den enorma summan af 17,500 p. sterl. Till samtliga europeiska kabinetten, skrifves det från London, har nu afsändts ett af amerikanska Sydstaternas kongress utfärdadt manifest, beledsagadt af en skrifvelse från Sydstatsagenterna i Europa, John Slidell, Mason och Dudley Mann. I denna skrifvelse bifoga dessa herrar till manifestet den förklaring, fatt sedan sjelfva manifestets affattando kriget förts å fiendens sida med ännu större barbari, med ännu mera oförställd missaktning af alla reglor för ett civiliseradt krigförande, med en ännu öfvermodigare kränkning af alla solkrättens bud och förpligtelser. Bland de till Frankrikes kejsarpar i Compigne nyligen inbjudna gäster var äfven Alexander Dumas d. y. Kejsarinnan var honom synnerligt huld och bevågen och bad honom genast vid hans emottagande vara fullkomligt ogenerad, ty, sade hon, i Compicgne har hvar och en sin fulla frihet?. — Skada, madame!, genmälte fint dramaturgen, att icke hela Frankrike är inbjudet till Compiegne. — Vare sig, att denna pikanta anekdot är sanningsenlig eller icke, är den dock i alla händelser betecknande, ty det kännes nästan i luften, att ej allenast franska folket utan