eller om han ens haft sädana i handen. Straxt förot hade han dock sett L. innehafva sådana. S. ville ej medgifva sig ha stått framför L. vid vedboden för att hindra dennes förehafvande att bli bemärkt. Lindgren förnekade under fortsatt tjut äfven dessa uppgifter. Poliskommissarien Kant upplyste, att han visste två arbetskarlar, som då de passerat förbi vedboden straxt före eldens utbrott sett L. ha något att syssla med under väggen till ifrågavarande vedbod. Dessa voro likväl för tillfället ej i staden, hvadan de ej kunnat till förhöret inställas. Lindgrens föräldrar, som båda voro närvarande, yrkade på att deras hygglige son skulle frigifvas, enär ingen bevisning i deras tycke mot honom förekommit, en begäran hvilken naturligtvis lemnades utan afseende. Den vidare undersökningen i målet förvisades till Säfvedals häradsrätt. — De för stöld och mordbrand häktade makarne Salholm blefvo derefter från cellfängelset uppförda till ytterligare förhörs undergående. För att i detta mål höras voro inkallade vaktmästaren på pantlåneinrättningen Larsson, den efter sista förhöret i målet ur häktet frigifne skräddaregesällen Bergqvist, samt mureriarbetaren G. B. Christoffersson jemte hustru, hvilka sistnämnda varit Salholms grannar i det nedbrunna huset. S. förnekade nu liksom förut att ha varit påklädd då eldsvådan timade. Han hade knappt hunnit få på sig benkläderna innan han måste rusa ned. Visste ej om något tillhörande fru Dahl fanns i deras rum. Hvad väfven och täcket beträffade, så voro dessa saker deras, ej fru Dahls. Hustrun hade köpt täcket på torget, då han ej varit med. Seder mera hade Bergqvist köpt dessa porsedlar af S. Hustru S. hade pantsatt täcket på Bergqvists begäran och för hans räkning. För öfrigt förnekade hon att Bergqvist af honom erhållit några fler pantsedlar än på täcket och väfven. S. blef derefter utförd och hustrun infördes. Denna hade några uppgifter som voro väsendtligt olika med hvad mannen berättat. Hon sade nemligen att det varit Salholm som köpt täcket och att hon ej varit med vid detta tillfälle. Då S. efter detta yttrande af hans hustru, åter inkallades, vidblefvo båda hvad de berättat, skjutande på hvarandra den ifrågavarande handeln med täcket. Hustru S. uppgaf i likhet med mannen att Bergqvist köpt ifrågavarande täcke, och att hon på B:s begäran pantsatt detsamma. Dessutom medgaf hon sig ha pantsatt 3:ne lakan, putvar och 2:ne klädningar, men hade hon tappat pantsedlarne. Bergqvist hade ej fått några sådana af henne. Hvad en tredje klädning af ylle beträffade, hvilken afven blifvit pantsatt, nekade hon att ha gjort detta, likasom hon nekade för att ha pantsatt några andra af sakerna, än de redan nämnda. Häremot anförde vaktmästaren Larsson, att han nästan med visshet kunde uppgifva att hustru S. pantsatt såväl nämnde ylleklädning, som en nattrock och åtskilligt annat, samt att hon då haft en annan qvinna i sällskap, med hvilken hon tycktes ha sakerna gemensamt. Hustru S. förnekade detta. Hon hade ej haft någon som hon kände med sig till pantlåneinrättningen. Makarne Christoffersson uppgåfvo, i likhet med hvad Christoffersson vid undersökningen om eldsvådan sedan omnämnt, att S. varit fullt klädd utom på fötterna då han vid elsdsvådan inkommit i C. rum. Afven hustru S. hade varit påklädd. De upprepade äfven att S. ej varit nykter vid tillfället. Bergqvist vidhöll sina föregående uppgifter att han erhållit pantsedlarne af S. men han hade under dessa åtta dagars frihet han åtnjutet ej lyckats anskaffa ett enda af de vittnen han förut sagt sig med sådan lätthet kunna finna, och hvilka skulle sett då pantsedlarne åt honom öfverlemnades. Som det varit endast på detta vilkor B. blifvit försatt i frihet, fick han nu, på åklagarens begäran åter träda in i häkte. Målet uppskjöts till Tisdagen d. 2 Nov., till hvilken tid åklagaren skulle anskaffa all den bevisning han kunde förebringa.