terskan Pepperfly såg, på det hela taget, temligen förvirrad och otreflig ut. Hon hade galoscher och hvita strumpor på sig; dessa senare voro smutsstänkta och syntes mycket väl nedom klädningen, i följd af dennas korthet; det tycktes som om mrs Pepperflys ovanliga korpulens gjorde, att ingen klädning kunde vara lång nog att dölja hennes ben. När hon var nära domaren, tog hon af sig galoscherna och höll dem i ena handen; i den andra hade bon sin paraply, som dröp af regnvatten. Det var en märkvärdig paraply, tydligen mera afseende skenet än nyttan, då fiskbenen stucko ut en hel fots längd nertill och intet handtag syntes ofvantill. Ett qväfdt löje egnades åt hennes yttre, när hon kom in, och hennes vittnesmål vållade någon oreda, ej blott i följd at dess egen natur utan äfven i följd af flera slags hederstitlar, som hon gaf domaren och ledamöterna af juryn. Hon berättade huru hon mottagit drycken af Dick och beskärmade sig öfver hans ohöflighet vid dess aflemnande. Då hon sade, att mr Carlton sagt, att den luktade af mandelolja, inföll domaren : — Mandelolja? Är ni säker på att han sade så? — Det är jag visst, svarade mr Pepperfly. Jag drömde det inte. Han drog ur korken och luktade på medikamentet och sa: hvarför bar mr Stephen Grey gett henne mandelolja? — Luktade ni det? — Det kan jag inte säga, att jag just gjorde, fast mr Carlton undrade på att jag icke gjorde det. Jag kunde just