son, att han är en preussare, och detta ök1: namn användes utan åtskiljnad på alla militärer, från hvilken landsdel de än må vara. En officer betraktas i de rhenska städerna nästan med samma ögon som en uhlan eller en jägare i Venedig. Konung Wilhelm sjelf besöker dem aldrig och det har sina goda skäl. Denna ovilja har redan i långa tider förefunnits, och orsaken härtill kan lika mycket sökas i de faktiska förhållandena som i de förherrskande åsigterna. Då Köln, som är hufvudet och hjertat i dessa provinser, i förra århundradet stod under en prestregering, hade konungen af Preussen för sed, att hemta sina bästa soldater hos sin kusin erkebiskopen och H. M:t brydde sig föga om, att han härmed trampade alla internationela lagar under fötterna. Fredrik den store och hans efterföljare stodo på en vänskaplig fot med de biskopliga städerna, men denna vänskap var utomordentligt anspråksfull, och de lade beslag på de kraftigaste karlarne i Rhenprovin serna under förevänning af att man icke behöfver taga det så noga vänner emellan. Härigenom uppstod efter hand förbittring bland innevånarne på franska sidan om Rhenfloden. Då de makter, som år 1815 undertecknade wienerfördragen, funno det lägligt skänka Rhenländerna de välgerningar, som följa med det tyska regeringssystemet och den preussiska oligarkien, väckte det derföre äfven förvåning hos alla dessa makter att se, huru ringa entusiasm konung Fredrik Wilhelm III:s nya undersåter lade i dagen. Man hade skaffat bort de franska soldaterna, men man hade ej kunnat drifva ut de franska idåerna, och sedan dess ha de olika regeringar, som följt på hvarandra i Berlin, måst göra sig sjelfva det mindre angenäma medgifvandet, att Rhenländerna antagit 1789 års principer. Köln, Coblenz, Trier och Aachen äro centralpunkter för den demokratiska oppositionen och revolutionära förposter, hvilka ej så litet bidraga till de liberala ideernas utbredning i Preussen. Jag skall omtala en at de vigtigaste anklagelsepunkterna, som Rhenprovinserna rikta mot regeringen. Ni känner säkerligen, att den preussiska adeln är den fattigaste i Europa, De höga herrarne i Berlin äro till största delen tiggarfärdiga. Då det icke skulle passa sig för den suverän, som sjelf härstammar från en hög slägt, att låta adelsmän arbeta, ger han dem offlcersplatser i armen med pensioner, hvilka variera mellan 800 och 2,000 thaler. Det är det gamla systemet, enl. hvilket adelsmännens yngre söner försörjdes med prebenden och abbotstift, den enda skiljnaden består deri, att man i Preussen låtit kasernerna intaga klostrens plats. I Köln och de andra Rhenstäderna, der man under Napoleon I vandes vid, att de högsta posterna gåfvos åt de dugligaste männen utan afseende på börd eller stånd, åser man med harm ett system, som tvingar innevånarne att underhålla en hel kast, utan att de häraf sjelfva hemta någon fördel. Rhenländerna erinra djertt i tidningarne och deputerade kammaren om, huru det gick till på den tid, då de befunno sig under franskt herravälde, och de opponera sig kraftigt mot den företagna armeorganisationen, hvilken går ut på att gynna, äfven den, en hel enda klass. Jag nämnde i början, att alla trosbekännelser i Preussen åtnjuta samma frihet. Man bör dock häraf icke för hastigt draga den slutsats, att skiljnaden i religion icke vidgar den klyfta, som skiljer Rhenprovinserna från de öfriga delarne af monarkien. Köln har en domkyrka, öfver hvilken staden med rätta är stolt. Denna domkyrka spelar i Köln samma roll som Vesuvius i Neapel, gletscherna i Schweiz och la Cannebiere i Marseille. Hon är ett föremål tör den nationela stoltheten. Man kan ej yttra något mot domkyrkan, utan att kränka innevånarne och göra gemensam sak med Preussarne. Tyvärr har man gått så betänksamt till väga vid uppförandet at denna domkyrka, att under loppet af sex århundraden nästan endast hälften kommit upp. För ögonblicket återstår det ännu, att uppföra de båda tornen. Som bidrag till detta storartade verk lemnar regeringen 50,000 thaler om året, och staden lika mycket. Med tillhjelp af detta tillskott kunna de nuvarande innevånarnes barn vänta, att de en vacker dag år 1894 skola upplefva, att den sista stenen inmuras. Det finnes ingen i Köln, utan att han med klappande hjerta tänker på det ögonblick, då domkyrkan skall vara färdig, och i sina inbördes samtal kunna innevånarne derföre icke underlåta, att med någon bitterhet anmärka, att de, om de tillhörde ett katolskt land, skulle bli understödda genom en allmän subskription, hvilken skulle sätta dem i stånd att på fem år få sin kyrka färdig, Man skall måhända säga, att detta har föga eller intet att betyda; men jag påstår djerft, att det har en utomordentligt stor betydelse. Då jag nyligen besökte domkyrkan i sällskap med en af Kölns mest patriotiska borgare, visade han på den preussiske örn, som finnes anbragt öfver den nya Rhenbron, och sade högt till svar på nämn — 2 Gc PR