Washingtons portar. Det anses gifvet, att Nordens härigenom iråkade tvångmål skall tvinga Grant att uppgifva belägringen af Richmond eller Petersburg och rycka upp till Maryland, hvarefter åter samma följd af oafgörande strider skulle uppstå som de hvilka nu i åratal redan öfvermättat Virginiens mark med blod och gödt dess nakna slätter med hundradetusendetal af stympade menniskokroppar. Det är en förfärande syn denna, som kriget i Amerika företer, och man skulle vara frestad att tvifla om dess nödvändighet, då man ser, huru oafgjordt det ännu är, oaktadt de gjorda ofantliga uppoffringarne. En engelsman, som lemnade Richmond d. 1:ste d:s, yttrar angående den till Maryland detacherade sydarmåen: De trupper, som skickats genom Shenandoahdalen mot Maryland, bestodo af hela general Evells kår (förut Stonewall Jacksons), under denne generals personliga befäl och utgörande omkring 25,000 man. Det troddes, att en annan mindre afdelning med talrikt artilleri, skulle sändas eller redan sändts till Acquia Creek, för att upprätta starka batterier vid Potomac, blockera denna flod och sålunda afbryta vattenkommunikationen med Washington, på samma gång som Ewells kår skulle förstöra Baltimoreoch Ohiobanorna och sålunda afskära denna hufvudstads förnämsta kommunikationslinie. Evells kår ansågs nog stark, att möta hvilken nordkår som helst i det nu på trupper blottade Maryland. Åtskilliga bref från Sydstaternas hufvudstad Richmond föreligga, och alla skildra de, huru sydbefolkningen står beredd, man som qvinna, att kämpa i lif och död för sitt fäderneslands frihet. Intet folk har — skrifver en korresp. — varit mera allvarligt sinnadt för sin kamp, än besolkningen i dessa stater. Alla skolor, förutom småbarnsskolorna, ha stängts, qvinnor, som erhållit den finaste uppsostran, afstå villigt från den lyx och beqvämlighet, vid hvilken de varit vana under hela sitt lif samt lemna sitt lin och silke åt de allmänna vätstolarne; de sköta postgöromålen i flera delar af landet samt påträffas å värdshusen, sjukhusen, syetablissementerna och allestädes der något arbete kan uttöras eller ett behof afhjelpas. Rika plantageegare och driftiga köpmän och bankirer intaga gladt sina platser i skansgrafvarne, och bära alla fälttågets mödor lika med den armaste; presterna lemna sina predikstolar, för att predika i skogar och på fält, och silfverhåriga fäder skicka sina söner i krig samt intaga sjelfva deras platser vid plogen. Och nu, då armåen är inläten i en kamp på lif och död med en mäktig fiende, bedja fromma menniskor af alla vilkor och kön, å offentliga möten och i enskilda andaktsöfningar natt och dag för deras käras räddning. Kan ett sådant folk eröfras? Bör ett sådant folk undertryckas? Tillochmed pojkar om 14 till 15 år springa bort från sina föräldrar, för att förena sig med armåeen. Den frågan är berättigad: Kan ett sådant folk eröfras? Men äfven den: Skall ett sådant folk utrotas? Det är en verldshistorisk kamp, den i Amerika, och denna kamp gäller många af mensklighetens största intressen. I ett annat bref heter det: Å Richmond råder ej någon nedslagenhet, men icke heller någon retad stämning. Allvar, lugn och förtröstan beherrska alla klasser. Teatrarne äro stängda. Kyrkorna -äro ständigt öppna för bedjande och natt och dag ötverfyllda med både militära och civila personer. De förmögnare medborgarnes hus äro förvandlade till privata sjukhus och fruntimren äro outtröttliga i sin vård af de sjuka och sårade. Presidenten Jefferson Davis helsa är god. Före sin ajournering d. 14 juni hade sydkongressen utfärdat en adress till befolkningen i Nordstaterna, med uttalande af Sydstaternas allvarliga åstundan efter fred; kriget är, förklaras det deri, blott ett sjelfuppehållelsekrig, och adressen frisäger Södern från alla eröfringsplaner eller tendenser att hindra Nordstaternas lycka och utveckling. Rörande den nya konferensen angående danska frågan skrifves från Wien: Det är redan bestämdt, att blott de krigförande parterna skola i konferensen deltaga. Uti officiela kretsar fästes stor vigt vid den omständigheten, att konferensen skall hållas i Wien, men allmänheten i Österrike är af den åsigt, att danska frågan skall lösas utan afseende vid Österrikes åsigter och önskningar. Ingen röst höjes till försvar af grefve Rechbergs utländska politik, och jag vet bestämdt, att några af hans kolleger ogilla den. De förslag, Danmark senast gjort, voro: Fullständig autonomi för Slesvig och den holsteinska frågans lösning af den tyska förbundsdagen. Som ni lätt kan finna, ha dessa förslag illa upptagits både här och i Berlin. Jag vet ej, hvad Preussen vill begära af Danmark, men Österrike skall icke underlåta, att påyrka Slesvigs och Holsteins afträdande. Tyskland hyser ej några anspråk på Lauenburg, men det är icke — — —