dra stater; vi ha försäkrat Danmark, att dess sak var vår, och att vi skulle träda under vapen, om det angreps af tyskarne, och Danmark har litat på dessa försäkringar; vi ha utfärdat noter och depescher, adresserade till Petersburg, London, Paris, Berlin och Wien, och vi ha på dem erhållit svar från Ryssland, England och Frankrike, med försäkran om dessa stormakters aktning för oss och den synnerliga vigt de fäste vid våra ord och våra råd; Österrike och Preussen ha å sin sida fästat vid oss det afseende, att de varit satiriska mos oss i sina svarsnoter och beskyllat oss för att stärka Danmark i dess hårdnackenhet. Men icke desto mindre har denna i början så lysande debut som aktiv europeisk statsmakt slutat med ett bedröfligt fiasco (åtminstone hittills); genom grefve Manderströms depesch af d. 12 febr. ha vi gjort vår syndabekännelse och måst förklara oss politiskt bankrutt; med detsamma ha vi äfven medgifvit, att de af oss utfärdade politiska vexlar icke varit af de finaste papper. Men böra de trenne nordiska felken hädanefter kasta alla tankar på nordisk gemenskap och nordiskt enhetsmål öfver bord och söka sitt betryggande i isolering samt hvar för sig ansluta sig närmare till de stormakter, i hvilka vi, så länge den nordiska enhetstanken var vår lösen, kunde vänta oss se våra hemliga motståndare eller uppenbara fiender? Ja, så skall måhända påståendet ljuda från dem, som i stundens nederlag och förödmjukelse se vittnesbördet om, att den skandinaviska iden icke eger inre sanning, utan är en farlig och falsk gyckelbild, som lockat Nordens folk på afvägar och till atgrundens rand. Men det enstaka nederlaget, huru stort och hårdt det än varit, har i och för sig ännu aldrig förmått döda en id eller hindra dess framgång, då den haft ett naturligt ursprung och burit det evigt allmängiltigas prägel och stämpel. Och denna har den nordiska enhetstanken, derom kunna dess ursprung och utveckling vittna, lika visst som den omständigheten, att samma oemotståndliga drift till organisk sammanslutning och politisk enhet gjort sig gällande hos alla andra folkstammar och endast vunnit i klarhet och styrka genom de svårigheter, som rest sig mot dess utförande, och de slag, som faliit under kampen för ideens förverkligande. Den nordiska saken är starkare, än att den kan nedbrytas genom det nederlag, som den politik lidit, hvilken sökte att befrämja den. Men den är äfven för stor, att den skulle kunna vinnas genom ett så haltande och modlöst anlopp, som det, hvilket senast gjordes; man kan ej vänta sig, att en id, som innebär de trenne nordiska folkens framtidsöde, skall vinna seger och förverkligas, om bröderna svika hvarann i nödens stund och just då det gäller, att med enighet i lif och död lägga grunden till dess genomförande. Det är icke på detta sätt som de stora iderna skola betjenas, för att iklädas verklighetens drägt. Den skandinaviska tanken skall gå luttrad och stärkt fram ur den närvarande stundens olycka och förödmjukelse, emedan den är en sund och naturlig folktanke. Härom kan ej något tvifvel råda. Men dess uppriktiga vänner skola äfven erkänna, att det är, för att den hädanefter skall kunna befrämjas i anda och sanning, nödvändigt, att i närmare betraktande taga de förhållanden och omständigheter, under hvilka den skall befrämjas och icke inbilla sig och andra, att krafter stå till förfogande, hvilka ännu icke finnas. Ty det är genom dessa illusioner, som man bringar den i vanrykte för att sjelf vara en opartisk såpbubbla. Det skall derföre icke vara utan sitt gagn, att underkasta den skandinaviska eller nordiska politiken, sådan den framträdt före och under kriget, en närmare pröfning. CA 1ff