Å Mr John hade gissat rätt, då han sade, att olyckan skulle skrifvas på hans brors räkning. Nästan alla trodde, att mr Stephen Grey af vårdslöshet blandat blåsyra i sömndrycken. Den omständigheten, att han ända dittills tillredt läkemedel noggrannt och ordentligt, ansågs ej bevisa något. — Jag har kört mina hästar femton år, och jag har aldrig vält så att passagerarne blifvit ihjälslagna, men det hindrar inte, att jag kan ha den oturen att göra det en dag, sade den kusk, som körde en med fyra hästar förspängd vagn, som dagligen gick mellan två vissa städer och som höll utanför det Röda lejonet i Södra Wennock, medan passagerarne frukosterade. Och på samma sätt tror jag det är med mr Stephen Grey. Han har ända till denna gång blandat medikamenter riktigt, men han kan nu omsider ha gjort ett misstag. De bista af oss kan missta sig, som jag tror att herrarne här väl vet. Herrarne, som stodo bredvid, nickade. De bildade en stor grupp vid Röda Lejonets inkörsport. Den bestod af personer af olika klasser — af gentlemen, handlande och handtverkare samt arbetare. I en liten småstad, der alla innevånare känna hvarandra, kunna de tala förtroligt med hvarandra om lokala förhållanden. — Så är det också med mig, inföll smeden. Jag körde i förra veckan en spik in i en häst fot, så att den blef lam, och jag försäkrar att något så bakvändt har inte händt mig — nej inte på åratal. — Tänk bara på den stackars Foker, sade en liten man, som ödmjukt höll sig utom gruppen, neml. barberaren