låtsade å ömse sidor icke derom. Blott en utaf dem kunde ej förställa sig. Han, en vacker gosse, hängande vid en bekant demimonde-skönhets arm hade i en kammarjungsfrus drägt igenkännt sin ännu mycket vackra mor. Voilå ma mere! utropade han rodnande och skyndade derifrån. Arbetarne voro äfvenledes talrikt representerade, likasom qvinnorna af solket, af hvilka många släpat med sig sina barn. Den anblick. som Place de la Roquette företedde. var ej synnerligt upplyftande. Det hela liknade skådespelet af en publik, som otåligt afvaktar ridåens uppgång. Men äfven anblicken af det inre af fingelset La Roquette var ingalunda angenäm. La Pommerais, som sofvit hela natten — han anade icke, att hans sista morgon redan randats — blef sin roll trogen ända till slutet. Något efter kl. 5 underrättade fängelsedirektören honom om, att han borde förbereda sig till sin sista stund. Han bleknade, men hemtade sig åter, och då chefen för säkerhetspolisen, Claude, frågade honom, om han hade några upplysningar att lemna, svarade han: ÅJag har sagt allt, hvad jag hade att säga?, tilläggande: Non, je ne suis pas coupable. Men senare kastade han sig i armarne på hr Roze, tångpredikanten och förblef ensam med honom i 10 minuter. Någon verklig ånger kan han ej gerna ha hyst, tastän han emottog prestens sista välsignelse och denne sade sig vara belåten med honom. Huru usel La Pommerais än var, tyckes han dock ha älskat sin hustru. Då skarprättaren gjorde hans toilette och klippte håret utaf honom, tog han en lock och gaf den åt abbe Roze, för att vidare lemna den till hans hustru, och då han vid schavottens bestigande för sista gången omsamnade abben, sade han: Je vous embrasse pour Glotilde (hans hustrus frrnamn)