delarne omio)IIRBen skulle realiseras, och att följaktligen hvad staten i anslagsväg beviljade tillochmed för Lule elfs upprensning och kanalisering skulle utan all nytta blifva bortkastadt. — Denna talan fördes äfven af representanter, som ifrigt arbetade för anslag till jernvägsarbeten i de orter der de sjelfva voro boende. Man lyckades också verkligen, väl icke att åstadkomma ett direkt afslag at det. ifrågavarande statsbidraget, men deremot att fixera särdeles betungande vilkor i och för detsammas åtnjutande, allt under förboppning att det storartade, ej blott för Gellivara utan för en hel provins gagnande företagets utfö rande derigenom skulle omöjliggöras. Man dref obenägenheten så långt, att utöfver de vilkor som vid förliden riksdag stadgades for alla andra dylika företag, tillades åtskilliga specielt för detta, och afsigtligt försvårande. Man föreskref nemligen att statsbidraget i och för elfrensningen och kanaliseringsarbetena — till hvilkas utförande många år erfordras — vendast i det fall får utgå, att aftal, som af K. Maj:t förklaras giltigt, blifvit afslutadt om anläggande inom viss tid al jernvägen mellan Lule-elf och Gellivara malmfält?. Då ifråga varande jernvägsbyggnad icke utan oerhörda kostnader kan påbörjas förr än Lule-elf blif vit segelbar, hvartill minst ett par år terde åtgå, så är det påtagligt, att upprättandet al ett kontrakt om jernvägsarbetet ett par år förr än detta arbete skall påbörjas, skall möta stora svårigheter. Emellertid, och alla dessa hinder till trots, har ett bolag verkligen kommit till stånd, genom hr Victor Kjellbergs beundransvärda kraft, och hvad det ensidiga bruksegare-intresset så högeligen afskytt, utländska kapitaler hafva i töretaget blifvit in satta, så att de bästa utsigter nu förefinnas för det gagnande företagets realiserande. Jag har måhända med allt för stor omständlighet redogjort för Gellivarafrågans behandling; men jag har så gjort för att påpeka, hvilken stor roll ett enskildt intresse kan spela, då det faller i förflugna händer, och dernäst hvilket vidsträckt fält vår nuvarande representation erbjuder för intrigen — och vill blott tillägga att äran af alla de hinder som vid förliden riksdag blifvit lagda mot det obestridligen i stor skala gagnande företaget: Lule-elfs försättande i segelbart skick — i första rummot tillkommer hr Ekman, hvars obenägenhet särskildt mot Gellivara gick så långt, att han icke tvekade uppträda mot den allmänt aktade vetenskapsmannen professor Erdmanns afgifna på noggranna undersökningar grundade yttrande om Gellivara-malmernas goda beskaffenhet. Med den hofsamhet i ord, men grundlighet i sak, som alltid utmärker professor Erdmann, visade han grundlösheten af hr Ekmans anmärkningar. Om den senare än behöll sista ordet, så reducerade sig också dertill hela fördelen å haas sida. Under riksdagens lopp fungerade hr Ekman äfven såsom statsrevisor. Han var en af de mest öfverseende i allt, och biträdde allenast en anmärkning, den nemligen att Waxholms fästning icke var försedd med tillräckligt många och grofva — kanoner; men denna brist kan lätt afhjelpas, om egaren af Finspong anlitas. Under gynsamma förhållanden gjorde notarien C. E. Ljungberg sitt inträde i borgarståndet. Man hade sig bekant att han skref i tidningarne, och man hyser en viss respekt äfven i nyssnämnde stånd för sådana personer; han var vidare författare af böcker — och det hör till goda tonen också i borgarståndet att åtminstone icke missakta intelligensen. Då den snillrike Agardh i och för fortsättningen af sin, mera om en öfverlägsen genialitet än precision vittnande Statsekonomiska statistik, behöfde en sifferkarl ex professo, så föll hans val på hr Ljungberg, och poesien ingick fostbrödralag med den flinthårdaste prosa. Då Agardh begagnade siffrorna för att illustrera sina oftast snillrika, alltid originella hugskott, så äro siffrorna för hr Ljungberg uteslutande materialier till det statistiska Babels torn, på hvilket han med den segaste ihärdighet arbetar. Hans stora kärlek för dessa små tingestar som kallas siffror, ådagalade han äfven såsom representant. Om möjligt var inledde han hvarje sitt yttrande med en finurlig kalkyl; men åhörarne voro nog förstockade att aldrig sentera hans sifferfärdighet. De funno både den och hans i nästan hvarje förekommande fråga, alltid mycket långa, temligen anspråksfulla yttranden, mer än lofligt tråkiga, ehuru de städse voro hållna i en frisinnad anda. Emedan hr Ljungberg ansåg sig hafva blifvit förbigången vid tillsättningen af sekreterareplatsen i statistiska byrån, bemödade han sig itrigt att göra opposition mot regeringen, hvilket dock icke under den pågående förtjusningsfebern;,tog skruf, och svårligen i alla fall kunde göra effekt, enär en representants åsigter och verksamhet icke böra motiveras af personliga intryck. 0— — DM — — mm —— mm oo Me — 12