nade mer än 10,000 irländare Liverpools hamn. Kommer det att så fortfara, då skall Irland snart nog komma att ligga öde och folktomt. I statistiska sällskapet i Dublin upplästes för någon tid sedan ett memorandum, kalladt Irland år 1864, hvari med talrika fakta ådagalades orsakerna till emigrationen. De legala förhållanden, hvari de irländska bönderna befinna sig, heter det, beröfva dem all afkastning af jorden och lemna åt dem endast torfven och potatisen. Derföre ha under sjutton år, från 1847 till 1863, 426,000 irländare aflidit å landets workhouses, oberäknade de många irländare som dött å Åthe workhouses i England. Derföre ha äfven under de sista femton åren mer än 2 millioner invånare öfvergifvit Irland. Den irländske bonden är den sämst klädde, den sämst närde och sämst hyste i Europa. Man kan tillägga, att derföre minskas Irlands befolkning för hvarje år med 100,000 emigranter. Det är en allvarlig tilldragelse denna, och den alltmera oroliga blick, hvarmed England följer den irländska emigrationen, har derföre sitt fulla berättigande. Då påfvedömet var som mest ruttet och nalkades början till sin undergång, bedrefs det största skoj med de hel. föremål, som ett maktlystet presterskap sköt in mellan Gud och folket, för att af detta senare tillbedjas och derigenom beherrskas. Luther och reformationen skakade den murkna byggnaden och bröto ned en af grundpelarne, flera hafva sedan fallit genom tidsandens och bildningens egen påtryckning. I Ryssland visar sig nu samma murkenhet, samma råhet och hädelse i uppfattningen af hvad menniskans andliga ställning till det heliga och högsta angår. En i Wilna under vederbörande auspicier utkommande tidning berättar nemligen, att mordengeln Muraview, på grund at ändamålsenligheten i att utbreda den hel. ryska kyrkans emblemer bland den ortodoxa landtbefolkningen, efter öfverenskommelse med metropoliten i Lithauen anordnat så, att åt de nordvestliga provinserna skola för billigt pris inköpas 30—50,000 exemplar af i Ryssland dyrkade helgonbilder, porträtter af nationalt ryska erkeprester, jemte vyer af kloster och kyrkor, för att sedan försäljas åt landtfolket till aldra billigaste pris. Senare Post. Från ryske storfursten Michael i Kaukasus, der han haft öfverbefälet, har till Petersburg afsändts denna telegrafiska rapport, hvilken oaktadt sin korthet talar mer gripande än något frasrikt retoriskt föredrag: Det finnes numera icke i hela Kaukasien några krigförande, icke underkastade stammar. Kan man väl kommentera dessa rader? Europas skamrodnad, framkallad af samvetsqval och nesa, är sitt eget tillräckliga kommentar. Telegrafen har från England i korthet berättat om förhandlingarne i underhuset d. 6:te, dervid konferensfrågan kommit på tal. Af de nu föreliggande referaven finner man att förhandlingarne varit högst stormiga. Isynnerhet angrep DIsraöli skarpt Palmerston, sägande: Man hör från alla håll, att regeringen handlar alldeles i strid mot de förklaringar hon i underhuset afgifvit (bifall.) Förhåller det sig så, kan huset ej längre sitta med armarne i kors. Dess återhållsamhet har föranledts just af regeringens försakringar. Den ädle lorden har idkeligen sagt oss, att regeringens politik går ut på upprätthållandet af 1852 års fördrag (hör), och han har närmare förklarat detta gälla upprättbållandet at Danmarks integritet och oberoende (hör). Om det är sannt, hvad man säger, att samma män, som atgifvit sådana förklaringar, nu sjelfva gifva Danmarks integritet och oberoende dödsstöten, då äro de skyldiga huset en förklaring, och hvarken det eller landet kunna då längre tiga (starka bifallsrop). Har man alldeles skittat om, skall man komma fram och säga det. Tal. sade sig i hög grad befara, att huset förts bakom ljuset. Lord Palmerston hade ständigt sagt, att Danmarks integritet är utom all fara, tillochmed från Preussens sida, och han hade vid ett föregående tillfälle försäkrat, att om Danmark blefve angripet af det öfvermäktiga Tyskland skulle det icke komma att stå ensamt (starka bifallsrop). De mest lugnande löften hade gifvits, hvilka likväl aldrig uppfyllts. Premierministerns yttranden hade väckt ej ringa sensation; men han hade afvärjt alla bekymmer med den försäkran, att icke den aflägsnaste sannolikhet fännes för ett angrepp på Danmark. Regeringen hade gjort sig lustig öfver förbundsexekutionen, men den egde ändock rum, och då hette det, att England ej kunde blanda sig i en förbundsangelägenhet. Då kidern öfversereds, afvaktade huset och landet i största spänning, hvad regeringen skulle göra för häfdandet af sin politik, men ingenting gjordes. Slutligen kom ordningen till Jutland, och premierministern förklarade att detta infall var en skamlig handling; men härvid stannada dat amadan raoringan atravt Fda fran