sig. Om medlemmarne af denna samilj, tillfölje af skäl som förestafvas af familjepolitik, tvingas att blott gifta sig inom slägten, så är detta olyckliga resultat af en till hälften kunglig ställning nästan den enda omständighet som betecknar dem såsom härstammande från krönta hufvuden. Det herrskar ej längre, såsom det fordom gjorde, oenighet emellan de napoleonska och bourbonska familjerna. Frankrike bryr sig icke mycket om dynastier, och så länge den styrande makt som erfordras finnes till, så må den härröra från hvilken källa som helst. En blott revolution för att sätta grefven af Paris på tronen, skulle vara en ren anakronism. Den skulle ej finna något stöd i Frankrike, och ingen skulle mera atråda den än orleanska familjen sjelf. Om Frankrike och de franska deputerade lägga på hjertat de goda råd, som gifvits af hertig de Morny, och en lagstiftande församling träder tillsammans som hyllar ordningen, är vis och billig samt fri från all småsinthet och bitterhet, kan behofvet af en konstitutionel regent komma att göra sig kännbart, och då skall måhända den dag inträffa, då ingen annan konstitutionel regent finnes att tillgå än hertigen af Paris. Men förändringar af dynastier äro ledsamma saker, och om Frankrike vexlade emellan Bonaparterna mot Bourbonerna, blott derföre att denna eller andra familjen för tillfället syntes mest lämplig, skulle ett hat och en afund väckas som ingen hertig de Morny skulle vara i stånd att bilägga. Det är mycket hårdt för grefven af Paris att han måste lefva hela sitt lif i landsflykt, men det är alls icke hårdt att han ej är konung; och om landsflyktens bitterhet en gång upphör, är grefvens ställning den mest afundsvärda som väl kan falla på en ung mans lott. Hans ställning är så hög, att prinsen af Wales kommer på hans bröllopsfrukost, men han är så pass mycket en privat gentleman, att han kan göra hvad han vill och gå hvart han behagar. Under de 15 sista åren ha hans slägtingar med framgång sökt vinna engelska folkets vördnad och aktning, och få personer åtnjuta mera anseende i England än hertigen af Aumale. Den unge grefven kan njuta de flesta af engelska aristokratiens nöjen och eger att uppfylla de lesta af dess pligter. Han har hvarje tillfälle att odla sitt vetande och har tillochmed blifvit uppmuntrad att begitva sig i striden mot amerikanska sydstaterna, hvilka ej gjort honom mera ondt än de gjort kejsaren af Brasilien, på det att han måtte lära krigets konst och kunna intaga en ansedd militärisk ställning. Utom tronen har han allt hvad han san önska sig, och den angenäma och hedranle ställning han innehar, torde kanske göra något för att mildra orleanisternas bitterhet i Frankrike. Det skulle vara en mycket kortynt och obetänksam fransman, som kunde önska att få en revolution blott på det att grefven at Paris måtte få sofva i Tuilerierna, och m orleanisterna vore öfvertygade härom, skulle le göra bäst i att följa det goda exempel oreanska familjen i England gitver, genom att nom deputerade kammaren visa samma vänighet i uppförande, samma sjelfrespekt och amma förakt för småaktiga planer, som utnärkt hufvudena för deras parti under dessas ånga vistelse i England.