flera af de förnämsta handelshusen i Köpenhamn. Planen var naturligtvis att på ett fiffigt sätt söka komma åt de två sidenstyckena, då han litade på att det tyska handelshuset icke skulle besvära sig med att undersöka de uppgifna referencernas riktighet. Planen lyckades fullkomligt, sidenstyckena ankommo ganska riktigt och inhändigades af den knipsluge affärsmannen som god pris. Handelshuset, som emellertid hoppades på en större order, förfrågade sig under tiden om mannens soliditet hos några affärsmän på platsen och erhöllo derom föga uppmuntrande underrättelser. Sidenhandlaren. som nu insåg att ban var utaf med sina sidenstycken förargade sig öfver att ha låtit draga sig vid näsan och sunderade ut ett listigt sätt att erhålla sina penningar derför. Han skref till mannen, att som han gerna ville komma i närmare aflärsförbindelser med honom ville han rabattera 5 proc. på sitt uppgifna pris och tillbjöd honom ett betydligt parti siden som straxt efter ingåendet af hans order skulle afsändas. Naturligtvis accepterades anbudet med tacksamhet af den honette affärsmannen. Kort derefter ingick ett bref från huset med faktura öfver det omtalade partiet, jemte underrättelse om att konossementet kunde afhemtas hos en uppgifven speditör i Köpenhamn mot erläggande af betalning för profverna, uppgående till 160 rår. Vår industririddare skyndade genast att infria konossementet, som lydde på 1 kista. Han ilade derefter ut på Toldboden för att klarera sina sidenvaror — o ve! då han öppnade kistan innehöll den i stället för dyrbara sidenvaror endast — ruttna fikon,