s VERA MUM 071 EG VM BIlCLIAIC OCH svagare. Den allmänna moralitetskänsla, som finnes nedlagd i hvarje menniskas bröst och äfven stundom vaknar upp till full styrka hos sjelfva den inbitne egoisten, måste göra sig gällande. Man hänger sig så gerna fast vid hoppet, äfven om man icke har särdeles goda skäl att sluta sig till det, och det är derföre som vi, säkerligen deri öfverensstämmande med hvarje svensk, hvarje nordiskt sinnad, ännu icke kunna eller vilja totalt uppgitva tanken på, att äfven Danmark skall komma till sin rätt. Åro verldens stora så försoslade och inbitna i sin egoism, att de ej anse mödan värdt au gifva en annan riktning åt händelserna, än den som nu inslagits, måste dock folken sjelfva ull slut komma till besinning. De måste erfara, hvilket band at solidaritet som förenar dem med hvarandra, och för att icke ett allmänt tillstånd ar råhetens och styrkans öfvervälde åter skall inträda, göra sin vilja gällande, hvilken ej gerna kan vara förenlig med ömsesidig plundring och oförrätter, utan heldre systar till ett allmänt tredstillstånd, genom alla trihetsfientliga skrankors upphäfvande och ett rätt uppskattande uf intelligensens företräde framför privilegierna och andra framstående materiela egenskaper. Man behöfver ej vara historicus ex professo, för att se, att det nu rådande tillståndet af råhet och våld kanske snart måste leda till en katastros, då mången orättfärdigt förd räkning kommer att uppgöras. Vi få ännu vänta i några dagar, innan närmare uppgifter kunna erhållas angående de senaste dagarnes tilldragelser, hvad som närmast föregick stormningen af Dyppel och förloppet härvid. Emellertid veta vi resultatet, att den del af danska armåen, som skulle försvara Dyppelställningen, men måste vikande för öfvermakten uppgifva den, hunnit ehuru med stor förlust komma öfver sina broar till Als och derjemte upprifva dessa, så att fienden hejdats vid brohufvudena. Detta synes oss visa, att den drabbning, som stod i förgår eftermiddag vid dessa senare var, fastän kort likväl våldsam och för danska vapnen hedrande. Ty man bör betänka, att dessa hade emot sig hela den pårusande preussiska styrkan och dessutom gicks närdt åt af det förföljande fältartilleriet. Det gällde mycket för Danmark i den stunden, ty broarne till Als måste bevaras från att komma i fiendens händer, om icke hela danska armeen skulle bli tillfångatagen. Profvet har beståtts. Danska trupperna hafva lyckats retirera och spränga broarne. Med naturlig spänning afvakta vi isynnerhet närmare uppgifter om striden vid brohufvudena, der ej allenast mången Danmarks son, utan säkerligen äfven ej så tå söner af Svea och Nore gjutit sitt blod för den heliga saken. Förlusten på danskarnes sida har varit betydlig, det veta vi, — men tyskarnes då? I brist på mera detaljerade senare berättelser torde dock ett bref till en tysk tidning, dateradt vestra Dyppel d. 10 d:s, vara af något intresse. Det lyder: Förliden natt armerades våra (tyska) batterier bakom andra parallelen och lemnades alldeles ostörda; pägra få gevärsskott utöfvade alldeles intet inflytande. Efter midnatt fördrefvos de danska skildtvakterna utan ett skott från vår sida ur sina hål, och de tyska skildtvakterna intogo i stället deras platser, hvarefter de förra, utan att dervid oroas det ringaste, åter gräfde sig ned 50 till 60 steg längre bort. Under natten hade en stark dimma sänkt sig, hvilken ännu i dag på förmiddagen var så tät, att man tillochmed från andra parallelen först kl. 2 11 kunde öppna elden. Fram mot kl. 1 bröt solen slutligen fram genom tjockan; men omkring kl. 5 började dunsterna åter betäcka marken och man kunde en timme derefter på sin höjd blott se sig omkring på ett håll af 300 steg. Från kl. 11 till 5 endast voro parallelerna icke hindrade i sigtningen, under det enfilierbatterierna vid: Vemmingbond under hela dagen icke kunde fullt klart se målet. Jag nämner denna omständighet sa noga, emedan den naturligtvis hade stort inflytande på elden. Kl. 1, 11 börjades emellertid bombardementet och vid 11-tiden voro samtliga kanonerna in våra batterier i elden, hvilken i häftighet vida öfversteg de föregående dagarnes. Från kl. 4 saktades kanonaden och från 5-tiden till fram på natten lossades i medeltal blott ett skott hvar femte minut. Vi hafva således ändtligen ett angrepp, hvilket, om det ännu en kort tid fortfar, skall förvandla skansarne till grushögar. Enl. min äsigt skall en andra sådan dag som denna hafva tillräckligt förberedt stormningen, ty verken liknade redan denna afton mera förstörda potatisgropar än fortifikationsverk; bröstvärnen kunde ej mera uppvisa en enda skarp linie, utan sågo snarare ut som ryggarne å genombrutna Diner, pallisaderna voro på flera ställen nedslagna. Vallarne hade derjemte hål på hål, af hvilka många med 2 och 3 fots diameter. Skansarne 4 och 2 voro värst medfarna. Högra flygeln, från n:o 7, underhöll relativt föga eld och riktade sitt angrepp företrädesvis mot 1—6. och det af tvenne skäl: 1) kan man bäst komma åt denna del af verken, emedan man i fronten har de högst belägna batterierna i parallelerna och i flanken Gammelmark dominererande enfilierbatterier och den således ligger i en mycket verksam korseld, och 2) kan man, då man väl en gång är i besittning utaf dem, verka mycket fördelaktigt på de åjupare belagna skansarne 7—10. under det dessa, relativt taget, i sin rätliniga rad blott svagt kunna försvarara sig mot venster. Deremot dominera de terrängen i sin front vida bättre, än de andra skansarne sin. Man har derföre der anlagt vida mindre batterier, än i sydliga hälften af parallelerna. Der ligger blott ett batteri, framför byn Ragebol, hvilket enfilierar (eller längsåt beskjuter) skansarne 6, 5, 4, 2 och I. Man kan för öfrigt antaga, att om centrum: n:is 4. 5 och 6 och venstra fvoaln tagad måsta