Från Utlandet. Allt befinner sig på den ståndpunkt inom den politiska verlden, att man tydligen ser, det en afgörandets stund inträdt och att vi befinna oss i den kritiska ställning, då handlingen börjar inträda i det närvarandes moment och afvaktandets tvekan såväl som dess fruktan måste försvinna. Englands egen utrikesminister har, såsom här nedan visar sig, sagt det, och Danmark har, stödjande sig på sin ojäfviga rätt, uttalat stormens ord, genom att vägra deltaga i den konferens, hvilken endast skulle lända Tyskland till fördel. Man skall vara mer än en Elihu Burrit för att icke vänta det allmänna europeiska krigets utbrott redan om några veckor. Prologen har under ett års tid gitvits i Polen, den har varit blodig och rampskenet har fallit öfver en förskräckt åskådarehop. Ridåen har redan någon tid varit uppe för törsta akten och dennas handling har så burit prologens karakter, att man kännt det fullt tragiska deri. Men våldet kan endast behålla öfvermakten till någon tid, yttrade h. exc. grefve Manderström för några dagar sedan, och då nu snart andra akten börjar, skall äfven vedergällningen begynna. Under förhandlingarne inom Englands parlament d. 8:de d:s sälldes åtskilliga yttranden, hvilka torde högligen upplysa allmänheten om hvad man kan vänta. Vi hafva förut efter ett telegrafisk utdrag redogjort för nämnda förhandlingar, men då nu fullständiga referater föreligga, torde af dem åtskilligt kunna återgifvas, hvilket är isynnerhet under närvarande förhållanden af största intresse. Då t. ex. grefve Derby i OÖfverhuset begärt, att de sista aktstyckena i den danska frågan skulle framläggas, svarade gretve Russell bl. a. följande anmärkningsvärda ord: Antingen vid slutet eller under en bry ning af händelserna, böra aktstycken framläggas, men det skulle visst icke vara rådligt, att hvarje steg inom underhandlingarne och hvarje depesch, hvarå ett svar i några fall icke kunde ha emottagits, blerve gjordt ti föremål för en parlamentarisk diskussion. Dock nalkas en period, då en brytning måste inträffa i dessa händelsers gång. Visökte först åvägabringa en vapenhvila. Detta lyckades icke, emedan de tyska makterna förklarade sig ej skola dertill samtycka. Vi föreslogo dernäst, att de krigförande skulle sammanträda å en konferens, för att söka återställa freden utan fientligheternas upphörande. Tvenne af makterna, Osterrike och Preussen, sade, att de voro fullt redo att ingå på en konferens för detta ändamål, och de hatva sedan förklarat, att de äro beredda, att medgifva en vapenhvila, baserad antingen på bibehållandet at det militära status qvo eller på andra vilkor. H. M:ts regering ansåg det icke rådligt att föreslå de andra makterna, som ej äro krigförande, att inlåta sig på denna konferens, förrän de krigförande makternas svar blifvit emottaget. Derföre voro dessa förslag endast adresserade till Österrike, Preussen och Danmark. Jag har sagt edra lordships, att Österrike och Preussen vore beredda att biträda denna konferens. Danmarks svar har ännu icke emottagits). H. M:ts regering sade, att eftersom stor rörelse rådde i Köpenhamn med anledning af denna sak, ville hon ej trycka på ett omedelbart svar, men i slutet af denna vecka vänta vi, att Danmark skall svara antingen jakarde eller nekande på det förslag som gjorts. Så snart som detta svar emottagits, skall otvifvelaktigt en brytning i förhållandera inträda. Antingen skola makterna inträda i en konferens, och skola underhandingarne börja på en ny fot, eller ock skall konferensen vägras af Danmark, och då skall kriget åter taga en ny gestalt. Vi veta svaret och äfven att kriget tasit den mest utmanande gestalt. Vi antaga kså, att det snart skall antaga en vida ulmännare karakter. Under samma dags förhandlingar yttrade refven af Shaftesbury i afseende på österriiska flottan: Mitt skäl för framställande af denna råga skall vara tydligt. Jag har aldrig sett olket här i landet mera upprördt än nu, jag ar aldrig funnit någon större spänning, än betraktandet af kampen mellan det lilla