Roger höll sig tyst och i det han med en fast blick betraktade indiern lade han sin hand moet hans hjerta. Dess slag voro lugna och regelbundna, och den blick hvarmed han mötte markisens forskande ögonkast var så biinnande, att denna blef som förbländad. — Nej, sade Roger för sig sjelf, denne man är ej någon förrädare. — Oh! gå! gå, ers nåd, sade Osmany med bönfallande röst. — Må Gud skydda er, min herre, sade Roger. Jag skal! plikta med mitt blod, om jag förlorar detta förskräckliga parti. Då han skulfe stiga öfver tröskeln, yttrade Osmany halfhögt till honom: — Den anbefallda lösen för skiltvakterna i Buckinghamtornet är: För Amry! Säg dessa ord till löjtnant Lionel som väntar er vid ingången till det hvalf. som leder till tornet. Inom en timma skall jag vara bos er, och och ni skall då förstå alltsammans! Framförallt betrakta noga den man som släcker fyrbåken och akta er för att hindra honom att utföra hvad han har för händer. — Skall man döda honom sedan? — Ni skall ej våga det, svarade Osmany med ett bittert leende. Roger gjorda en energisk åtbörd och gick öfver tröskeln ut i galleriet. När markisen lemnat rummet, blåste Osmany ut ljusen, framdrog en pistol ur gördeln och sedan han fällt ned