När tioslaget ljod ringde han med en liten klocksom stod framför honom och det orediga mummel samlin gen hittills låtit höra upphörde, det blef alldeles tyst oct män och qvinnor beredde sig att lyssna på hvad dera: ötverhufvud skulle hafva att säga, hvilket) sammankalla dem för ett ändamål som de ej kände. Jean steg up och blottade sitt vackra och manliga ansigte: — Bröder, yttrade han, erinren J er att det är sjat ton år sedan ni irrade omkring i fattigdom och landsflyk på Indiens hedar? — Ja, ja, skrek hopen, och du har riktat oss Jear de France! — Lefve Jean de France! — Lefve vår mästare! ropade man från alla sidor. Presidenten i denna under iga samling ringde ånyo : sin klocka för utt återställa tystnad och fortfor: — Från att vara elindig och kringirrande har jag gjort vår stam stark och mäktig. Hvar och en af er äv: närvarande ögonblick rik. Jag har låtit er en i sender glida in i andra klasser af samhället och upnoffrat millioner härför. Tron J att detta varit utan ändamål? — visserligen icke, utropade zigenarne i chorus. Förfoga öfver oss, mästare, vi tillhöra dig med både kropp och själ. — Så har jag gjort, svarade Jean de France. Vi hafva blifvit mäktiga, men jag har haft ett ännu större mål för ögonen. Jag har velat att cn af oss, en zigenare, ett barn af vår stam, en dag skulle hafve sin plats sida