— — 2—— ust de mest anslående pointerna i hvarje fråga som han vill behandla och att reda sådana frågor som synes vara, eller som man vill göra invecklade, förutsatt att ett sådant bestyr saller honom in, ty han är mer än de flesta beroende af sitt lynne och af ögonblickets ingifvelser. Han både kan och vill se sakerna i stor skala, och i hans åsigter förefinnes alltid elevation — bjert afstickande mot den anspråksfulla småfnaskighet, hvartill så många af ständets öfriga ledamöter, hvilka äflades att deltaga i debatterna, gjorde sig skyldiga. Ej mindre i borgarståndet än i de öfriga stånden fanns ett fåtal ledamöter, som icke hade behof af, eller ansågo som en oestergislig pligt att yttra sig uti, öfver, eller bredvid hvarje förekommande fråga. Till detta fåtal räknades ätven hr Lallerstedt; men då han kom upp i rättan tid, då han likaledes i tid begärde ordet, och då den föredragna frågan specielt intresserade honom, uttömde han vanligen ämnet så fullkomligt, att för de öfriga talarne som hyste samma åsigter som han, ej sällan allenast den utvägen återstod, att, ester inre råd och lägenhet, ragusera de argumenter, som den föregående talaren redan begagnat. Intog hr Wallenberg inom borgarståndet första rummet såsom djupast inne både i fr nanslärans theori och praktik, så stod hr Lallerstedt dernäst, åtminstone inom det theoretiska facket. Under den senaste riksdagen tyckte man sig understundom märka, att deras åsigter i bankfrågor divergerade, och att den senare gerna gjorde inkast mot den förres förslag om uttalade åsigter; men den förtjensten egde båda i lika hög grad, att, älven då de voro af bestämdt olika meningar dock föra kontroversen med mycken humanitet. I ett fall stod hr Lallerstedt obestridligen trämst inom borgarståndet — nemligen inom det rent politiska området. Han eger i hög grad hvad fransmännen kalla esprit politique. Han hade redan före sitt inträde i borgarståndet, såsom politisk författare både här och i utlandet ådragit sig en förtjent uppmärksamhet. Att Skandinaviens farhågor och förhoppningar blifvit för Europa framställda vid en vidpunkt då man i utlandet ännu icke närma re trängt in i den skandinaviska frågan — dertill har hr L. i icke ringa mån bidragit. Det stora anseende som borgarståndet körvärtvat sig inom det bildade Europa, den föreställning som man i utlandet hyser att Sveriges tredje stånd innesluter vårt lands, i politiskt hänseende, mest intelligenta och mest frisinnade personligheter, är till hufvudsakligen hr Lallerstedts förtjenst. Han har nemligen genom sitt uppträdande gitvit reliet åt den politiska diskussionen, och i borgarståndet lramkallat — man kan gerna säga: framtvingat — uttalanden som kanske annars skulle uteblifvit; men som reproducerats i andra länders tidningar, och som tillvunnit sig stor uppmärksamhet. Hans yttranden i Norska frågan, rörande Sveriges utrikespolitik, rörande Italien — och senast rörande Polska och Danska frågan, äro mästerstycken af politisk vältalighet, af högsinnade tankar och ädla känslor, och skola alltid blifva betraktade såsom glanspunkter i borgarståndets parlamentariska historia. Men hr Lallerstedt har dock långt ifrån efter förtjenst blifvit uppskattad inom det stånd han tillhör; han har icke ens åtnjutit rättvisa der. Hans talrika afundsmän hatva ifrigt be mödat sig att hos honom uppleta fel, som de lika ifrigt sökt att förstora, och de hafva varit nog lyckliga att hos honom uppdaga — rbrist på hållning. De hatva äfven såsom ett stort fel förevitat honom att icke tillhöra nå