publiken, om den äfven som dramatisk försattare bekante Cumberland, som han sett i en loge, skrattat bra åt pjesen. ÅIlan har ej rört en mine, löd svaret. Det är mycket otacksamt af honom?, inföll Sheridan, förliden vecka gaf man ett sorgspel utaf honom och jag har från början till slut icke kunnat hålla mig från att skratta. — Sheridan blef stött på Cumberland, men han skulle kunnat betrakta dennes allvar som ett prisande bitall; ty man kan väckas till djupt allvar vid åskådandet af Tadelskolan,F om man abstraherar från den qvicka satiren, i föreställningen höjer sig öfver karakterernas tillfälliga framträdande och sålunda tänker sig dem i deras nakenhet. Man skall då komma till enhet med sig sjolf om, att menniskan är ett skadedjur, hvilket ej allenast frossar på andra djurs bekostnad, utan ätven finner en grym njutning i att frossa på sina egna likars, sina närmastes själ och med förtalets giltiga gadd suga till sig deras hjertblod. Medan man är upptagen af denna inre åskådning, om vi få begagna detta uttryck, finner man, huru menniskan småningom krymper ihop, huru hon blir allt obetydligare och föraktligare. Det är endast det goda, som gör menniskan hög, som ställer henne på spetsen af skapelsekedjan. Det är blott då man betraktar henne som god, som man förstår, huru hon kan i en blick omfatta det stora alltet och med känsla och tanke sänka sig i dens sköte, som är detta alltets upphof och upprätthällare. Lasten deremot, det onda, gör menniskan liten, obetydlig. Då det goda höjer henne upp till himlen, bland stjernornas kringdansande verldar, sänker henne det onda, det elaka under jorden, hon förmår ej ens hålla sig på denna. Stannar jag som Cumberland i denna idgång, lider jag af komedien, men det är ett lidande, som utgör ett renande, ty jag går från teatern med vämjelse öfver det elaka och låga hos menniskan, och lycklig den, som kan medföra denna vämjelse ut i det allmänna lifvet, han har genomgått ett reningsbad, hvarur hans karakter höjt sig klar och skön. Mot verldens låghet sätter han sin egen höghet och mot de giftiga pilarnes styng från elaka medmenniskor skyddar han sig genom ironiens sköld, mot hvilken pilarne studsa trubbiga tillbaka, utan att ha lyckats såra honom sjelf. Denna verkan af ett drama på åskådaren är den moraliska och gör, att en komedi mången gång renar lika mycket som någon tragedi. Sheridans Tadelskolan kan utöfva sådan verkan. Men det finnes äfven ett annat intryck, som en god komedi kan utöfva på åskådaren. Sedan denne först blifvit försatt i föreställningen om menniskans låghet och sålunda är på visst sätt lidande, kan han genast erinra sig ätven det höga, det goda i menskligheten. Han ser, huru de elaka kräla liksom dvergar ne i Gullivers resor och fåfängt sträfva efter att skada den goda menniskan. Han erinras om Titanernas fåfänga stormningsanlopp mot himlen — och denna syn, denna erinran måste utöfva en komisk verkan på honom och framtvinga skrattet. Han befinner sig redan på ironiens ståndpunkt, och han går ifrån teatern med lefvande föreställning om det godas ötvermakt, med varm och lycklig känsla af det sköna i menskligheten. Sheridans Tadelskolan synes oss ej ingifva denna föreställning. Icke som att åskådaren ej skulle kunna skratta; men skrattet har ej den djupare grunden, utan framtvingas af de haglande qvickheterna i den satiriska dialogen och af åtskilliga fyndigt anordnade situationer. Man skrattar ej åt sjelfva de elaka, utan åt törfattarens qvicka gisslande af de elaka. ÄÅskådaren är sålunda, så att säga, sjelf elak och besitter för tilltället sjelf ett af de fel som de karakterer ega, åt hvilka han skrattar: nöjet af att ha roligt på andras bekostnad. Gudnås, detta fel är så allmänt menskligt, att man knappast kan tadla det. Vi skola söka närmare utveckla detta. Sheridan synes oss ej vara sjelf fullt genomträngd af en lefvande öfvertygelse om det godas verkliga höghet. Man behöfver ej biografiskt känna hans lefnad, för att finna, det fört. icke egde den moraliska kraft, hvilken alltid bör som en oförvansklig skär sanning framträda ur de dramatiska förvecklingarne. Hans goda karakterer äro ej verkligt goda, de lida af en viss svaghet, huru mästerliga de än äro i öfrigt tecknade. iDeremot målar han elakheten con amore. Man kan ej gerna få se mera naturliga figurer än detta förtalande sqvallersällskap, som, för att få säga en mer eller mindre sökt satir, uppoffra sina närmaste bekantas goda namn och rykte. Gentemot dessa tadlets och förtalets svartalfer äro de goda karaktererna för svaga. Konflikten emellan det goda och onda är ojemn, och den sannt komiska effekten skulle uteblifva, om icke situationerna vore så; förträffligt ordnade, att skrattet måste taga ut sin rätt. Detta gör äfven, att det hela förefaller något hårdt, obarmhertigt. Sjelfva Teazle, som skall vara en af de goda karaktererna, är det med stor a ———e k—-—......