endast döden hindrade eder högsalige föregångare från att afsluta. Genom att bekrästa det af riksrådet till E. M:ts etadsåstelse ösverlemnade försattningsförslag, skall E. M:t mildra den smärta och aflågsna den oro, som i detta ögonblick genomtränga solket. Ty de senaste årens händelser hafva hos Köpenhamns borgare i full öfverensstämmelse med hela folket alstrat den öfvertygelsen, att Danmarks rikes frihet och sjelsständighet endast på denna väg skola kunna bevaras. Vi hysa det hopp, att E. M:t genom att omgifva sig med män, hvilka liksom vår aflidne konungs sista och bepröfvade rådgifvare äro i besittning af folkets förtroende, skall med ära och framgång börja en ny dynastis regering. Gud bevare Eders Majestät! Köpenhamns stadsfullmäktige d. 17 Nov. 1863. (underskrifter.) H. M:t yttrade i sitt svar, som icke afgafs skriftligt, ungefär följande: Jag delar, mina herrar, helt och hållet de känslor af sorg öfver förlusten af högsalig konung Fredrik VII, som äro uttalade i den till mig afgifna adressen. Jag hade honom att tacka för mera än någon annan, och jag sympatiserar med folket i dess sorg öfver bonom. Jag kan försäkra eder, att jag har ett lika så uppriktigt danskt sinne som någon, och jag har haft tillfälle att ådagalägga detta. Jag beder er hysa förtroende till min goda vilja och mina goda afsigter; jag hyser den innerligaste önskan att göra mitt folk lyckligt. Hvad angår den speciela punkt, som beröres i eder adress och hvilken tyckes ligga eder så varmt om hjertat, får jag påminna eder om, att jag är konstitutionel konung och har rätt att regera som sådan. Jag måste derföre förbehålla mig betänketid, och j skolen sedan erhålla mitt svar genom statsrådet. Jag begagnar detta tillfälle, att tacka Köpenhamns borgare för den kärlek, de lagt i dagen för mig och mina barn vid de lyckliga familjehändelser, som på senare tiden egt rum. Jag beder er till staden Köpenhamn öfverbringa min helsning. Den talrika skara, som var samlad utanför palatset, väntade i otålig spänning på utgången. Så snart de första stadfullmäktiges, medlemmarne visade sig, ljödo från alla håll rop af svaret! svaret! och Ja eller Nej:Dessa frågor upprepades i allt starkare tontills en af massan ropade: Till rådhuset! och dermed gat ett bestämdt mål åt den böljande massan. Dit begaf sig nu hela tåget. Öfverpresidentens vagn, i hvilken äfven borgarerepresentanternas förman befann sig, måste köra steg för steg, omgitven af en allt talrikare och talrikare menniskomassa. Vid ankomsten till rådhuset fann man redan vestibulen och den breda stentrappan tätt packade med menniskor, och den vagnen beledsagande skaran besatte i ett nu hela torget. Otfverpresidenten, som med svårighet banade sig väg genom massan, meddelade då från rådstutrappan i korthet konungens svar. Det tycktes icke göra något godt intryck på mängden, som utbröt i ropen: letve stadsfullmäktige!, letve öfverpresidenten!, lefve friheten!, lefve ministeren Hall! Folket åtskiljdes i en starkt upprörd stämning.