Om konung Fredriks sjukdom och sista stunder meddelas följande : Konungens rosen hade hufvudsakligast uppkommit genom en blemma i näsan. Redan Tisdagen före sin död hade konungen feber, men sof dock godt om natten. Onsdags morgon utbredde rosen sig vidare. Etatsrådet Bock lät då straxt telegrasera till konungens lifmedikus, etatsrådet Lund, hvilken äfven samma dag på aftonen begaf sig till Glicksborg. Under loppet af nämnde dag hade utslaget utbredt sig öfver kinderna. Med god verkan användes amerikansk olja; sjukdomens utbredning tycktes afstanna, och konungens tillstånd tycktes hela Thorsdagen vara temligen godt. Men på Fredagen började sjukdomen åter breda sig öfver ansigtet, den gick snart öfver ögonen, och febern tilltog. De använda medlen hade emellertid god verkan, och ett nytt stillestånd inträdde i sjukdomen, men hvilket dock var af kort varaktighet. Lördags oftermiddag kl. 4 blossade sebern ånyo upp och rosen utbredde sig gradvis öfver hela hufvudet, undantagandes högra örat. Nattron var ofta afbruten och isynnerhet emellan kl. 2—4 på Söndagsmorgon var patienten högst orolig. Något senare på morgonen tillkallades medicinaldirektören för Slesvig, justitierådet Schleisner, och frampå förmiddagen telegraferades till Köpenhamn efter etatsrådet Trier. Kl. 2!(, på Söndags eftermiddag började den stora reaktionen och krafterna sveko fullkomligt. Den sista qvarten at konungens lif var en sakta afmattning, mild och utan dödskamp. Konungen utandades med en lätt suck sitt lif kl. 2,35 e. m. (Slottsuret på Glucksborg visade 2,47.) Konungen var under de sista timmarne ända in i dödsminuten omgifven al sin gemål, alla på Gläcksborg varande hofombetsmän, läkare samt sin betjening. Den allmän