Furst G. kommer nu till de sex förslagspunkterna, sägande att 42största delen af de mått och steg, som lord Russell vill skola vidtagas, redan är dekreterad eller förberedd. I strid mot Russell, tror fursten ej att punkternas antagande skulle, utan vissa förbehåll, återgifva Polen varaktigt lugn, ty konungarikets reorganisation måste under alla omständigheter föregås af ordningens återställande inom landet, hvilket resultat beror af upphörandet af det materiela understöd och den moraliska uppmuntran, som de upproriska röna utifrån. I detta hänseende drager fursten i härnad mot det förtroende lord Russell tyckes hysa till tidningarnes ur den polskvänliga pressen hemtade okontrollerade och partiskar uppgitter, hvaremot han nu naturligtvis skulle gjort rättast i att blott ösa ur den under erkända ryska regeringsagenters uppsigt och ansvar stående Journ. de S:t Petersbourg (samma tidning som lemnade de sanningsenliga uppgifterna om den beryktade kosacken, som spelade en så stor roll i ryska segerbulleti nerna i början af upproret). Den ryske statsmannen tillägger : Om lord Russell vore riktigt underrättad om hvad som försiggår i konungariket Polen, skulle han, såsom ri, veta, att det beväpnade upproret blifvit kros sadt öfver allt, derdet sökte vinna konsistens och skaffa sig ett synligt hufvud. Massorna hålla sig på afstånd ifrån det, landtfolket visar öppet sin fientlighet tillfölje af de oordningar, genom hvilka uppviglarne ruinera de industriela klasserna. Upproret bibehålles endast genom en terrorism, hvars like ännu aldrig förekommit i historien. Banden rekryteras hufvudsakligen af elementer, som äro för landet främmande etc. etc. . Detta krig förklaras kortligen för en teaterkupp, hvarmed man vill inverka på Europa och framkalla en diplomatisk intervention, som skall leda till militärisk aktion. Hvilken cynism att kalla det polska folkets hjeltemodiga kamp, dess stora uppoffringar i blod och egendom för en — coup-de-theätre! Fursten påstår vidare, att beväpnade bands närvaro i landet, centralkomitens terrorism och den omedelbara tryckningen utifrån förlamar strätvandena att genomdrifva redan dekreterade eller förberedda reformer i Polen. Om lord Russell, säger han, uppmärksamt följer alstern af den press, som är polska upproret tillgifven, måste han veta, att insurgenterna hvarken begära amnesti eller autonomi, eller en mer eller mindre fullständig representation. Tillochmed konungarikets fullständiga oberoende skulle för dem blott vara ett medel till upppående af målet för deras sträfvanden. Detta mål är herraväldet öfver provinser, i hvilka den ofantliga majoriteten af befolkningen till såväl folkstam som religion består af ryssar; med ett ord: ett till båda hafven sig utsträckande Polen, hvilket oundvikligen skulle ha till följd ett anspråk på de polska provinser, som tillhöra de andra grannmakterna. Vi vilja ej här fälla något omdöme öfver dessa sträfvanden. Det är tillräckligt att visa, det de finnas, och att de polska insnrgenterna ej göra någon hemlighet deraf; det resultat, hvartill de slutligen skulle föra, kan icke vara tvifvelaktigt. Det skulle bli en allmän verldsbrand, hvilken skulle än mera förvärras af de i alla länder kringströdda elementer till oordning, som söka tillfälle, att bringa allt på spetsen inom Europa. . Med en fin vänning förklarar G., att ett sådant resultat ej kan vara enligt med upprätthållandet af 1815 års fördrag, som lord Russell sjelf anser vara den enda utgångspunkten för underhandlingarne. I hänsyn till dessa fördrag förklarar furst Gortschakoff, att den enda bestämmelse uti dem, som möjliggör för ryske kejsaren ett tankeutbyte med främmande makter angående Polen, är den obestämda passus i art. I, hvari det heter. att kejsaren af Ryssland förbehåller sig. att förläna denna en särskild förvaltning åtnjutande stat en sådan inre utveckling som synes honom lämplig, och den artikel, i hvilken det heter, ratt polackarne, de resp. höga kontraherande parternas undersåter, skola erhålla en folkrepresentation och nationala institutioner, hvilka skola ordnas i enlighet med den politiska ställning, som de resp. regeringar, hvilka de tillhöra, anse det ändamålsenligt och lämpligt att gifra dem. Men historien om denna period är ej så aflägsen, att man kan glömma den ställning, Ryssland intog vid slutet af det europeiska krig, som ändades med wienerfördraget. Vi komma nog sanningen temligen nära, då vi påstå, att art. 1 i fördraget föreslogs af H. M:t kejsar Alexander I och direkte utgick ifrån honom. Det af Russell citerade samtalet med lord Castlereagh är ett ytterligare bevis derför. Det klingar stolt, detta språk, hvilket väl egentligen skall afse, att år 1815 dikterade Ryssland besluten. I afseende på den föreslagna vapenhvilan heter det: Huru önskvärdt det än må vara, att få ett snart slut på blodsutgjutelsen, kan likväl detta mål blott uppnås derigenom, att insurgenterna nedlägga sina vapen och underkasta sig kejsarens mildhet. IIvarje