Stitliäiiat ÅUTVYIC. LVIIIII191, Å 117 BE DN liga bönder, ingen skonar det. Att nedskjuta terna, hänga cheferna, deportera presterna, döda de sarade, bränna byarne och skogarne, plundra landtgardar och slott, samt skicka de misstänkta till den stora graf man kallar Siberien, — se der den metod Ryssland antagit för att bekämpa ett folk, som det vill beherrska med våld, eftersom det ej kan med sig assimilera det, och hvars mod lika litet nedslagits at ett arhundrades tortyr, som dess ädla förhoppningar tillintetgjorts. Hvad skall följden bli af denna förhatliga regime? Skall Ryssland lyckas underkasta sig Polen? Aldrig. Det skall endast kunna anyo sastkedja det vid sig och hårdare tillokrufva bojorna. Men dessförinnan 1 det nödgas döda en milfion polackar och landsförvisa ett ännu stör antal, d. v. s. döma dem till döden! Kan Europa längre med köld åse alla dessa olagligheter? Nej; det är omöjligt. Om dess politiska intresse icke beslallte Europa, skulle mensklighetskänslan och civilisationen göra det till en pligt för detsamma att protestera och handla. Randades verkligen den dag, ua Ryssland qvält den polska nationaliteten i blod och tillintetgjort den, då skulle de barbariska horderna, utströmmande från alla hall a det östra Europas gränser och Koustantinopels innehafvare, förr eller senare komma och hota vestern genom Tyskland eller Medelhassländerna. Kommer dermot en dag, då Polen återsatt sitt oberoende, då skall Europa såsom förr räkna en stor nation mera, hvilken skall på samma gang vara den kontinentala civilisationens arm och det första gärde, den har att resa mot det asiatiska barbariets inkräktningar. Men hvad har man till detta ändamål hittills gjort? Hvad har man gjort, för att hejda blodbaden? Man har försökt med den diplomatiska verksamheten, och med skäl. Man måste börja med den. Man har författat noter, vexlat protokoller; halva diplowatiens ansträngningar ledt till något resultat? Nej. Skola de senare leda till något sådant? Nej. Ingen gör sig i detta hänseende någon illusion. Diplomatien är nödvändig lör att förbereda eller afsluta händelserna; den kan hindra ett krig från att brista ut, eller, da fred slutats, diskutera derom och bestämma vilkoren, samt tillförsäkra densamma varaktighet. Men för att påtruga någon en vilja, är den vanmäktig, om den icke bar bakom sig bajonetternas argument. Men hvarje regering har dessutom i den polska frågan sina egna vyer och intressen. Det brittiska kabinettet har, i strid mot allmänna meningen inom len aland, genom grelve Russell förklarat, att det skulle vidtaga alla nödiga uuderhandlingar för att få ett slut på kriget, men att det ej skulle på något annat sätt intervenera, emedan England ej vore deri intresseradt; — hvilket är detsamma som att säga till den moskovitiska regeringen, att om hon ej böjer sig för det engelska kabinettets råa och uppmaningar, skall hon icke behötva frukta något af kabinettet. Denna beklagansvärda förklaring har hoptryckt mer än ett ädelt hjerta i England. 0sterrike befinner sig tyvärr bland de makter, som delat Polen. Det inser, att om det intervenerar i Polen, skall det endera dagen nödgas återgifva Galizien åt polackarne. Dess ballning har ej heller varit klart bestämd i denna fråga. Wienerkabinettet har med misstänksamt öga granskat hvarje fras, noga vägt hvarje ord i de till Ryssland adresserade noterna. Alltjemt fruktande att binda sig förmycket, minskar det vestmakternas inflytande. Och likväl, om någonsin ett gynnsamt tillfälle kan yppa sig för hotvet i Wien att en gång handla uppriktigt, är ej ett sadant nu inne? Om Österrike ej beslutsamt tager Polens och civilisationens försvar, skola de olika folk, som bilda denna monarki, eller snarare denna sammangyttring af heterogena nationaliteter, icke underläta att resa sig, vid första ryktet om ett europeiskt bruk, för att ätereröfra sin autonomi. Det band, som med knapp nöd sammanhåller knippan, skall då krossas, unionen skall förstöras och den i alla fogningar brakande österrikiska byggnaden skall hota med att för alltid störta tillsammans. Må deremot Osterrike, å ena sidan uppsattande sitt intresse, å den andra den fara för hvilken det utsätter sig, uppriktigt förena sig med Frankrike, med de andra vestra nationerna, med det redbara svenska folket, med det ädla Italien, denna Polens befriade syster, och det skall snart se sin makt stadgas. Händelserna skola snart erbjuda det en ersättning för den frivilliga uppoffringen af Galizien, Diplomatien, vi upprepa det, har ej ännu ledt till något resultat och kan det icke heller. Det är derföre numera icke af vigt att å ena eller andra sidan göra förslag, hvilka man på förhand vet skola bli tillbakavisade, men att handla utan dröjsmål. Denna nödvändighet inse alla menniskor; men ingen vågar uppriktigt uttala den. Vi skola ej hysa samma skrupler, ty vi äro öfvertygade, att alla Europas folk vilja ha slut på en förbittrud kamp; att alla kloka menniskor förstå, det ett gemensamt uppträdande är enda verksamma medlet att undvika en större blodsutgjute kortlige att resultatet af detta uppträdande ej är tvilve aktigt: ty om man be -änker, att redan nu några tusen polackar, illa beväpnade, omringade af sina fiender, på ena sidan trakasserade af Preussen, på den andra besvär: de al Os ke, hälla i schack en hel moskovitisk arme, ua skall man inse, att ringa understöd är tlräckligt, — afsändandet al nagra vapen till dessa modiga patrioter. — och i händelse af behof samverkan af en kontingent soldater, lemnade af hvarje makt, för atv tränga Ryssland tillbaka till sina fordna ropa dersöre tydligt tillkännagifva för Ryssland sin vilja och uppställa de vilkor, som Petersburger kabinettet bör antaga eller tillbakavisa! Om svaret utfaller nekande, må Frankrike då med några vänskapliga nationer ställa i spetsen. Dess svärd, Segerrikt i andra hemisferen, skall ånyo egnas åt en ädel saks lörsvar! Det skall bli ett nytt korståg; Vestern skall ännu eng mi sig med Östern, men denna gång skall det civilisationens korståg mot barbariet! Denna artikel förtjenar att ställas bredvid en nyligen i Morning Post synlig artikel, deri det heter bl. a.: Man kan ej säga att vi, i händelse våra förslag bli förkastade, redan äro beredda att gripa till vapen; men det är ej mer än rätt och billigt, att varna ryska regeringen och påminna henne, att det ej alltid är regeringens direkta vilja eller afsigt, utan händelsernas öfverväldigande ström, som framkallar kriget. Synnerlig harm har inom Frankrike uppväckts genom en ung grefve Leo Platers alträttning i Dänaburg. Han var blow 26 år gammal och hans 70-åriga moder åsåg med torra ögon exekutionen, sägande till de närvarande: Gråten icke! Jag skulle gråta, om den ryska domen gjort min son klenmodig. Gråten feke och lären att dö för såderneslandeti Urr Tithanen skrifves äfven: Den på